I sorgens fjärde månad,
flög hoppet i väg så långt
Blev så litet att det knappt kunde synas en molnfri dag
Det var också då orken tröt
Det var då jag bara grät och skrek
Ut i en tom intighet utan resonans
Det var då jag insåg hur ytligt allting är
Och om ytan krackelerar
Då är man körd
Och hela jag har krackelerat
Hör inte längre till
Vi ska köpa T-shirts jag och min svägis
På dem står det:
I hate people…
Rispor i hjärtat
Blöder konstant
Smutsas och solkas ned
Allt svagare puls
Mitt hjärta som mötts och hållits
I kärleksfulla händer
Kastas nu runt
I ovisshet
I ovarsamhet
Jag sitter i avgångshallen på flygplatsen
Det var din arbetsplats i decennier
Jag trodde inte att det skulle göra så ont
Men det smärtar så att jag vill skrika högt
Minneskavalkaden som rullar förbi
Jag kan knappt andas och mannen som sitter bredvid får inte se mina tårar
Ensamheten blir inte mindre med tiden som går
Den gräver sig in och jag bränner mina skepp med mitt dåliga mående
Jag lever som döv och stum oförmögen att göra mig förstådd
Jag önskar att jag kunde känna att jag var omgiven av änglar,
men ödsligheten är total
Jag vill inte känna att allt är kört
Att allt är slut
Inuti mig säger en röst just det
Och vad värre är:
Den säger att mina vänner också tycker det
Efter hundra dagar
Då fattade jag att du aldrig kommer tillbaks,
och att det vore gement att skynda på döden.
Då reste jag mig upp och stod avklädd utan dig
En helt främmande person
Sen dess har jag försökt förstå vem jag är
På ett sätt gammal som världen
På ett annat sätt ung och barnslig som en skolflicka
Kroppen tar sats och blommar en sista gång
Innan hösten kommer
Ett grått töcken av ovisshet
Apokalyps eller fågel Fenix?
Jämställdhet och ödmjukhet i all ära
men i längden har det börjat tära
Jag saknar männen som visste vad de ville
En hederlig gammaldags kille
Fy så hemsk jag är som sitter här och svär
Säger att jag behöver känna av testosteron för att bli kär
Sorry men min kropp och min hjärna faller för manlig fysik
Jag vet att det låter ytligt i kubik
Det är tyvärr den bistra sanningen om mig
och ändå kan få anklaga mig för att vara en ytlig tjej
Hur ska jag hitta någon med både knopp och kropp?
Någon som åter väcker upp mitt hopp?
Någon som vet vad han vill och får mig att känna det i varje fiber?
Vi behöver inte alls vara lika, men av samma kaliber
Jag förstår inte dubbla budskap och spel
Sånt går helt bort för min del
Jag längtar desperat efter kärlek men tänker inte hunda
Jag vet för mycket för att tro att såna relationer är sunda
Det är som att alla vill ha allt men ingen vill ge tid
Jag kan inte fatta att jag skickades ut i denna strid
Jag vill inte bli uppgiven och bitter
Åh vad jag längtar efter förälskelsens fnitter
Varför blev allt så komplicerat och försåtsminerat?
Varför kan man inte bara hänga ihop utan att det blir inflammerat?
Varför måste allt bli krångligare med åren?
Kanske måste vi alla slicka såren?
Tjafs och distans gör mitt hjärta alldeles kallt
Men den som öppnar det får allt
Förlust
Intighet
Tomhet
Ångest som äter sig in
Förändrar permanent kroppen min
Destruktivitet som bryter ned
Bryter ned människovärdet bit för bit
Ingen människa vill komma dit
Avsaknad av värme- jag fryser så jag skakar
Närhet- jag har tappat allt hopp
En hungrande kropp
Ett utsvultet hjärta
Pappersexercis
ifrån byråkratisk milis
Sjukskrivning
Utanförskap
Girighetens garn
Särkullbarn
Arvstvister
Bråk och osämja
Mammon går inte att tämja
Nedsjaskning
Utsatthet
Myten om mig själv i kras
Allt blev bara knas
Fruktan för framtiden
Verkligheten kall,
som frostbiten metall
Dejtingsiter
Matchning, mötesplatser och glada pannkakor
Förhärdade hjärtan utsatta för yrkesfiskning
Om jag ändå hade kunnat berätta för dig
Hur brutalt världen behandlar mig
Om jag ändå hade fått vila mitt huvud i ditt knä,
och fått höra att allt kommer att bli bra
Då hade jag kunnat orkat med ännu en dag
Men döden innehåller så mycket
Sånt man aldrig kan förutse
Hur det känns att aldrig få återse
Älskade, älskade, älskade!
Prat mot en kall sten
Salta tårar mot mina böjda ben
När människor som aldrig har upplevt sorg
talar om sorg
så talar de om den som en skada,
som ska läka ut på ett år eller så
Då bör den sörjande hålla sig hemma
Hålla sig undan
Göra fromma saker
Leva kyskt
Leva ensam
Kontemplera
Marinera sig själv i sorgen,
som ingen annan kan förstå
Med tiden ska man gärna arbeta och fungera som vanligt
Sedan njuta av att vara singel
Tycka att det är toppen att få ligga runt
och sen när man har levt i ensamhetsångest tillräckligt länge
för att det i allmänhetens tycke ska vara lagom
så kan man få träffa någon ny
Men vet ni vad?
Jag tycker att ni är sadister,
som möter min längtan efter någon
med höjda förvånade ögonbryn.
Jag tycker att ni är simpla,
som försöker förminska mig och min kärlek som jag har förlorat.
Simpla som inte förstår
mitt lidande i detta helvetesår
Jag är så trött och besviken
Besviken på människors okunskap om sorg
Trött på deras frågor
som handlar om hur de tror att det ska vara
Besviken på reaktioner som försöker förringa kärleken vi hade
För att jag förtvivlat försöker hålla ensamheten på avstånd
För att jag förtvivlat försöker se framåt,
fast att jag egentligen bara vill ge upp
Människor som har en mall för hur de tror att det är
Tror att det finns en tidsram för sorg
och att känslorna kommer en och en
Att något blir färdigt och följs av något annat
Förstår inte att sorgen är randig
och alltid kommer att finnas med
Bildade människor som visar sig vara de fördomsfullaste av alla
Att orka leva
Orka leva kvar
Orka andas
Hålla lågan brinnande
Utan att blåsas ut av stormen
Skitstormen som träffade mig med full kraft
Svepte nästan bort allt liv
Räfsar bland spillrorna
Försöker hitta det som överlevde
Försöker motivera mig
Försöker aktivera mig
Smärtsamt medveten om att det bara är distraktion
Som granris över sank mark
Men det är det eller att sjunka
Liv eller död
Utåt sett ser jag ut att må bra
Utåt sett går jag upp i ottan och skjutsar sonen till jobbet
Utåt sett försvinner jag sedan iväg till gymmet
Utåt sett sitter jag sen på caféet vi alltid brukade gå på
Utåt sett sitter jag där och skriver och verkar fungera så bra
Utåt sett sitter jag där och verkar så företagsam
Utåt sett sitter jag där och gör allting rätt
Utåt sett är jag i bra form
Inåt sett skjutsar jag sonen till jobbet och håller på att svälla av stolthet
Inåt sett åker jag till din grav och sitter där och gråter floder
Inåt sett vill jag ligga begravd bredvid dig
Inåt sett åker jag sedan hem och känner hur jag har blivit rånad på hela mitt liv.
Inåt sett skriker mitt inre av ensamhet
Inåt sett skriker mitt inre efter närheten vi hade
Skriker efter kärleken
Inåt sett går jag sedan till gymmet och ser hur alla verkar ha familjer
Inåt sett ser alla ut att ha kärlek utom jag
Inåt sett går jag sönder bit för bit
Inåt sett har jag tappat all aptit
På allt
Det måste bli bra, säger min vän
Så tänkte jag också för länge sen
Nu tänker jag att allt kan bli hur hemskt som helst
I den här världen är inte gammal äldst
Han säger, det kommer att bli bra till slut
Men jag är fast i min ångest och kan inte komma ut
Ser så många hinder att befrielsen finns i döden
Det går inte att leva ett liv med slumpvisa öden
För då spelar ingenting någon roll
Då studsar man bara omkring som en boll
Varför i så fall satsa?
Varför kämpa för att platsa?
När öden
När döden
bara kan svepa med sin hand
och smula sönder allt till sand
Och jag vaknar upp på en okänd strand
Ett känsligt hjärta Hem 