Jag var nog helt skräddarsydd för dig

Jag såg att artisten som sjöng låten du gav till mig ska komma till vår stad
Jag lyssnar på orden och går sönder helt. Hur ska jag kunna vända blad?
Krossas av minnena av hur det var
Hur fantastisk du var älskade karl
Avgrunden breder ut sig och framtiden glider allt längre bort
Sorgen, bitterheten och ilskan har blivit till en konstig känslosort
En sort som fräter upp mitt inre och utanför känns hösten i vinden
Hösten som jag alltid längtade till förr ligger som ett rovdjur utanför grinden
Ligger där och ruvar på allt som komma skall
Allt som ska göra mig ensam, mörk och kall
Jag har inga marginaler och vandrar på den allra tunnaste is
Jag har lovat att leva vidare, men hur vet jag inte på något enda vis
Moderniteten är för komplicerad för mig
Jag var nog helt skräddarsydd för dig
Nu är jag som en märklig pusselbit som inte passar någonstans
Ska jag för alltid bli en misantrop som lever och önskar att jag inte fanns?

Väl förborgat innanför två dörrar

Väl förborgat innanför två dörrar faller mina ord till marken
Jag vet inte om de faller i god jord eller i någon jord alls
Jag ser på psykoterapeuten men vet inte vad han tänker
Jag vet inte längre om det finns någon jordmån överhuvudtaget
Det är svårt att tänka sig att någonting alls kan gro i mitt liv
Döden har slukat det mesta som kom i dess väg,
och den här gången råkade vägen vara mitt liv
Jag letar efter märken på min kropp.
Jag har ideligen gått till läkaren men än finns inga tecken.
Tecken på att döden tänker ta mig också.
Och i den svarta absurditeten ska jag brottas med alla meningslösa trivialiteter som odrabbade ägnar sig åt.

På gymmet idag


På gymmet såg idag en skymt av någon som kunde ha varit du,
och mitt bröst fylldes av sån värme och glädje för ett kort, kort ögonblick
Det var som om någon tänt ett kärnkraftverk i min kropp, en megakick
Min stora kärlek och min livskompass
Men sen kom insikten om att jag aldrig kommer att se dig mer
Förbannade overkliga verklighet, den trycker ner
Förbannade hårda grymma insikt.
Lever bakom sorgens alienerande slöja
Aldrig kommer jag att få smyga in mina händer innanför din tröja
Kommer inte få känna din kropps outsinliga varma värme
Aldrig kommer jag att ligga i din famn så oändligt trygg
Aldrig mer kommer jag få känna dina andetag mjukt mot min rygg
Aldrig mer ska jag mötas av ditt varma leende och din klarblåa blick
Aldrig kommer jag läkas av din milda röst
Aldrig mer kommer du att stilla orosfåglar i mitt bröst

Människor jag möter

Människor jag möter
Färgar av sig
Det är slående hur starka färgfläckar jag får
Jag har aldrig tänkt så förut
Det är som att min hud är en canvas
En torr törstande canvas
Den skriker efter färg
Människor är inte betydelselösa
Har aldrig varit
men nu gör de så stora avtryck,
för jag har insett hur viktiga de är
Deras speglingar
Utan människors färg törstar jag ihjäl
Jag förstod inte förrän nu
att ett liv utan speglar blir helt svart

 

Första bröllopsdagen

Första bröllopsdagen utan dig
För tjugoett år sedan blev jag din tjej
För elva år sen blev jag din fru,
men inga vackra minnen hjälper mig nu
Saknaden bränner sönder mig inifrån och ut
Ensamhetens kyla fryser ned mig utifrån och ända in till slut
Nu närmar sig hösten och jag ser framåt med bävan
Tänk hur allt suddades ut, trots all min strävan
Kvar är jag tillbaks på ruta noll,
men med ögonstenen som har koll
Han som så snabbt fick bli stark,
och fick utgöra grund när det inte fanns någon mark
Jag kämpar och sliter med att klara dagen
men idag hukar jag mig dubbelvikt som av ett slag i magen

Föds för att dö

Jag kan inte se igenom dimman som omsluter mig
Se upp för här kommer mörkret
Mörkret materialiserat i en kvinna
Antimaterian ingen vill ha i sin närhet
Jag hatar livet som bara ger för att ta
Allt föds för att dö
Vi träffas för att skiljas åt
Varje hej är början på ett hej då
I glädjen i mötet finns nu alltid avskedet som en skugga
Att leva så är så fullständigt förgörande
Att stanna kvar och dö i mörkret känns så otroligt förförande

Kontaminerade minnen

Kontaminerade minnen
Triggers som bara blir fler
Känslor som inte får plats i kroppen
Krympta väggar
Erfarenheter som inte hjälper
Erfarenheter som stjälper
Huvudet tungt av gråt
Varför ekar hela tiden
Varför du?
Varför jag?
Varför andas?
Utan dig?

Tankarna löper gatlopp

Tankarna löper gatlopp
Hamnar i återvändsgränder
Väl inträngda skriker de
Förtvivlat i ångestpanik
Jag försöker gå vidare
I det öronbedövande dånet
Men slås till marken av trycket ifrån basen
Och diskanten som spränger ljudvallen
Och i bakgrunden hörs de goda råden
Ifrån dem som ännu inte varit här

Barcelona

Till Barcelona åkte vi året som vi gifte oss
Nu är jag här med vår ögonsten som var det viktigaste för oss förstås
Ramblan pulserar precis som förr
Men livet är förändrat och jag står framför en dörr
Hur lever man vidare, det är frågan som söker svar
Jag ser livet som pulserar och minns hur enkelt det var
Ser alla unga med livet framför sig
Vill inte tänka att det inte gäller mig
Låter mojiton värma min själ
Tänker att livet ändå vill mig väl
Tänker att jag måste glädjas åt det som är jag,
För jag kommer aldrig vara så ung som idag

Tiden

Tiden har fått en annan innebörd för mig
Minuter kan vara så oerhört långa
Så fruktansvärt outhärdliga,
och klockslag så oerhört viktiga,
men ändå luddiga
Jag glömmer så lätt
Tiden läker inte alla sår
Men kroppen gör kanske det
Med tiden
Efter alla klockslag

Klockan 05.30 vaknade jag efter en mardröm om clownen i filmen Det
Klockan 09.15 tänkte jag att jag inte ville leva längre
Klockan 09.20 tänkte jag att sörjande inte kan överleva i den här obarmhärtigheten
Klockan 09.30 skrek jag och grät över en försvunnen tygkasse som sonen lånat
Klockan 09.40 kallade min son mig för psykfall
Klockan 09.55 kramade min son om mig och vi sa båda till varandra
JAG ÄLSKAR DIG!