Jag går på skärvorna av mitt liv
Varje skärva
Ett minne
Varje minne lika smärtsamt
Lika mycket saknad
Förlust
En förlust är ett svart hål
Man kan inte leva på minnen
Varför skulle det vara ett liv?
Att leva på minnen,
när man bara vill leva utav bara helsicke
Men inte utan dig
Springa hem till ekon
Är inget liv
Jag går på kyrkogården och tänker så många fula tankar
jag tänker så mycket elakt,
om att det borde varit någon annan som blivit sjuk än du
Någon vidrig, omoralisk, svekfull, lat karaktär som inte brytt sig om varken
andra eller sin kropp eller själ.
Men så tänker jag på dig och skäms,
för du skulle inte önska livet ur någon.
Inte ens det simplaste fä.
Nu ska jag alltså fortsätta utan dig.
Jag ska leva utan dig, mitt välvilliga vittne,
utan din vänliga varma spegling
Jag ska sitta här i all min fulhet,
min ynklighet utan den minsta reflex ifrån dig.
Nu ska jag sitta instängd i mitt inre mausoleum av dig,
ensam och oförstådd.
Man skulle kunna tro att allt vi upplevt tillsammans,
All kärlek skulle avteckna sig i relief i våra ansikten.
I våra kroppar.
Men det syns inte alls.
Det är obegripligt.
Du är tatuerad på insidan av hela min hudkostym.
Och ändå kan jag gå där på stan,
utan att något endaste dugg av dig syns utanpå mig.
Allting stannade upp
Ingenting är sig likt
Världen växlar i färger som jag inte sett förut
I ljuset av döden ter sig allt enkelt
I ljuset av förlusten av dig ter sig allt omöjligt
I insikten av att allt kan tas ifrån oss,
tackar jag innerligt för de som finns omkring mig
Tackar för nåden
Tackar i vetskap om att misären kunde varit ännu större,
även om trösten är klen
Vilar i ödmjukhet inför det jag inte kan råda över
Jag ser stunderna i nuet på ett helt annat sätt
Jag försöker acceptera tröttheten
Jag vänjer mig sakta vid gråten
Känner det hisnande avgrundsdjupet men försöker att inte titta ned
Himlen är vit
Luften flaggar för regn
Våren känns i luften
Din plats är finast på hela kyrkogården
Jag är där varje dag
Jag berättar om det som händer
Om vår fantastiska son
Åh jag hoppas att du ser oss nu
Hur vi kämpar
Jag försöker
Försöker
Andas
Gråta
Räta på ryggen
Jag håller om de flätade fransarna på min favoritfilt
och låtsas att det är dina fingrar när jag ska sova.
Jag skjuter undan tankarna på att allt är slut
På mörkret utan dig
Jag försöker planera
Ett uppdrag för varje dag
Jag ska försöka
Men jag lovar ingenting
Välkommen till Club Macabre
Här utspelar sig en jakt på det vi aldrig hann tala om
Här letar vi efter försvunna bildäck,
inlämnade på okänt däckhotell
Här letar vi efter det som aldrig sades
Här träffar vi girighetens fula tryne
Här träffar vi på alla dessa viljor som alla vill något ifrån mig
Här träffar jag på empatilösa kalla arbetare inom psykosocialt arbete,
som besvarar min berättelse, om hur jag håller på att gå under,
med en fråga om jag arbetar heltid nu,
och förklarar att det inte är säkert att jag kan få någon tid för samtal alls,
för det är högt tryck med patienter nu.
Här träffar jag på de jag trodde var mig nära
som istället drar igång konflikter och elände.
Här ser jag människans ynkedom i all sin prakt.
Okänsligheten saknar gränser
Och Mammon gläds över att vara den störste guden av dem alla
Välkommen till Club Macabre i dödens kölvatten
Jag har googlat på att överleva sin älskades död.
Där samlas flosklerna i massor.
Där uttrycks fördomarna,
okunskapen
och oförståelsen
och bildar en solid mur
mot min upplevelse.
Mitt helvete.
Man får inte bli bitter.
Man får inte bli ett offer.
Vem myntade dessa vidrigheter?
Vem tog sig friheten?
Jag är bitter,
så in i helvetes, förbannat, jävla infernaliskt bitter,
att den som rör mig kanske blir förgiftad.
Och jag är ett offer.
Jag är ett offer så mycket som någon, någonsin i alla tider och i alla världar kan vara ett offer.
Och jag kanske kommer att vara ett bittert offer i all oändlighet.
Vi satt i väntrummet på sjukhuset
Vi väntade på svar om min älskades cancer
Du kvinna med svullna läppar intill
Du frågade din partner som satt bredvid om du ska köpa byxorna du såg på nätet
Du tittade på köksinredning och frågar om ni inte ska köpa det dyrare alternativet
Du tittade på honom med bedjande ögon som ett litet barn som ber om godis
Du tjattrade på om all förbannad oviktig smörja
Som du trodde var livet
Allt materiellt som du trodde skulle göra dig lycklig
Din stackars stackare
Din stackars obildade, historielösa stackare
Du bärare av andefattigdomen
Jag har inte längre någon empati för din sort
Mina filter föll av,
omskrivningarna likaså,
och din uppenbarelse äcklar mig in till märgen,
och vanhedrar allt jag tror på
Livet, solidariteten och kärleken
Och jag skäms inte ens…
Smärtan gräver sig djupare in
gräver sig långt in under mitt skin
fortsätter in i varje organ i hela min märg
Och allt i mitt liv har tappat sin färg
Hur hamnade jag här
Jag var fortfarande så vansinnigt kär,
i dig min älskade, älskade man
Jag stelnade i chocken av att du försvann
Jag vill inte andas utan dig
Jag vill inte somna utan dig
bredvid mig
Jag sitter på fiket vi alltid gick till
Jag sitter här mycket längre än jag vill
för jag vågar inte gå hem
Hem är inte längre hem
Det är ett ekotempel av dig
Livet kan aldrig mer bli ok
Föddes jag till att lida, för att alltid behöva slåss
Jag är arg för att det aldrig blev riktigt lugnt för oss
Det var alltid så mycket på gång
och vi fick aldrig sjunga långsamhetens ljuva sång
Jag trodde att vår kärlek var så stor
att du ändå skulle vara kvar.
Jag var inte beredd på tomheten
Intigheten
Jag trodde att jag skulle minnas allt med tydlighet
Allt är istället vagt och suddigt
Jag kan inte minnas din lukt
Jag kan inte höra din röst
Jag kan inte känna dina händer på min kropp
Du dog
men det känns som att det var jag
Du försvann
Och det gick så fort
Vi har pratat om så mycket,
talat om livet och kärleken
vetat vad som var viktigt
Ändå har vi inte pratat nog
Inte på långa vägar
Vi har inte älskat nog
Vi har inte pussats och kramats nog
Vi har inte levt nog tillsammans
Inte på långa vägar
Ett känsligt hjärta Hem 