Ibland rycks jag med i den där längtan,
jag så ofta hör ifrån andra.
Det där med att äga,
äga något som bara är mitt eget,
som om det vore den optimala tryggheten.
Det är när otryggheten kryper inpå.
När det känns som att rättssamhället rämnar,
och man är lämnad åt slumpen,
att människor ska vilja göra gott,
ta hänsyn fast att de inte behöver.
För det finns ingen som tar dem i örat,
om de väljer att låta bli.
Alla ska göra som de vill
Den enes vilja att leva ut,
gör att den andre inte står ut och vill fly.
Det är då jag vill ha något eget.
Något tryggt,
men det finns ju inte på riktigt.
Det finns ju ingenting som man inte kan förlora.
Inte ens i ett elfenbenstorn.
Ett känsligt hjärta Hem 