Det var vi som fick leva
Vi vet inte hur länge
Men så länge vi förmår och så bra vi kan
Och vi ska försöka göra allt det där ni inte hann
En make och dotter fick lämna för tidigt
Vilken rättvisa fanns det i det?
En pappa och en hustrus förtvivlade skrik
Och världen blir sig aldrig mera lik
Men livet gav lusten och längtan tillbaka
Följde tålmodigt med på krokiga irrande vägar
Redo att starta en förunderlig kemisk reaktion,
när vi äntligen möttes i interaktion
Det underbara som regnar ned över oss
som skiner över hela vår horisont
Det som nu ges till oss som ur ett ymnighetshorn
fångar vi upp som de dyrbaraste korn
Ett känsligt hjärta Hem 