
Jag kastades ut på ett stormande hav
En femårig överlevnadsexpedition
Flöt omkring bland spillrorna
Först likgiltig
Först hånskrattande åt döden
Den kan inte skrämma någon som har förlorat allt
Startade livsprojekt som kollapsade gång på gång
Ett bagage vars enda egenskap var tyngd
En persona som blivit helt obsolet
Som att åka epatraktor på en motorväg
Så många gånger jag frågade hur fan hamnade jag här
I andras ögon kanske en madame Bovary
Patetisk kanske till och med
Inuti kämpande på existensens brant
Och såren som revs upp svider än
Sår som gör att jag nästan inte vågar
Inte vågar, inte vågar skrika i triumf
Som Katla sover amygdalas monster
Hur många gånger stod jag inte i någon annans hem
Någon annan mans hem
Stod där som en fullständig novis
Stod där och bara smälte och blev en våt fläck
Bara anpassade mig tills jag till sist inte fanns
Bara stod där och såg det tillbakahållna raseriet
Såg den där tillkämpade toleransen
Den som när förälskelsen var över
skulle lösas upp och blotta det som var
När priset för kärleken blev ett fängelse
Och den enda räddningen var orden
Kanske är det ett vittnesmål?
Ett vittnesmål om att jag en gång har funnits till
Men orden kräver så mycket tid
Och tiden är sinande
Allt annat har drabbats av inflation
Och snart behöver nog ingen skriva
För det gör AI roboten
Snart behöver vi inte heller skapa konst
För det gör AI roboten
Och snart behöver vi inte tänka
För det gör AI roboten
Kanske kan då mina egna ord
Mödosamt skrivna
Ineffektivt och knapphändigt redigerade
Inte skrivna. Inte skrivna för
För att gillas av alla
Eller borde jag hugga i sten
För det är väl vad jag gör?








