Det är nu drygt tre år sedan min fina vackra make gick bort i pankreascancer som spritt sig till levern. Det tog knappt nio veckor ifrån diagnosen, så det var som att se en bilolycka ske i ultrarapid utan att kunna göra något. Det var inte bara en livskris utan också ett trauma som krävde behandling och tid för återhämtning och att bygga upp ett nytt liv. Den här diktbloggen har betytt så oerhört mycket för mig. När det var som svårast gav den mig en mening. Jag kunde avge en sorts vittnesmål i en situation där jag befann mig i ett ogenomträngligt mörker av sorg och svår ångest. Att se att det var så många som var inne på sidan betydde kolossalt mycket.
Innan det hemska skrev jag mycket om samhället och många dikter innehåller mycket samhällskritik, men när det hemska drabbade min familj började dikterna givetvis handla om detta och senare om den stora sorgen och alla dess skepnader. När jag väl valt att försöka leva vidare, något som först känts helt omöjligt, kom tankarna på att försöka träffa någon. Att starta på nytt är verkligen inte enkelt och att hitta en person som man vill leva med är en tuff utmaning. Det är så mycket som måste jämkas samman, så mycket som måste man behöver förstå om den andre när man inte har en gemensam historia. En del av min egen kärlekens berg-och-dalbana syns i mina dikter.
Så länge jag har kunnat hålla i en penna har skrivandet varit mitt stora intresse. Jag håller nu på att redigera en självbiografisk roman, som under de här senaste åren nu har vuxit till två fristående delar. Det är därför jag inte har orkat att publicera dikter varje dag. Mycket motvilligt måste jag nu prioritera romanen så att den blir färdig någon gång, men jag kommer ändå att fortsätta att publicera dikter någorlunda regelbundet. Men inte varje dag.
Någon kanske undrar över mitt sätt att skriva mina dikter, och jag kan bara säga att jag inte har ett sätt utan flera att skriva dikter på. Jag försöker skriva så fritt som möjligt och tycker inte om att peta för mycket, eftersom hela det här projektet är byggt på att skriva med så lite påslagen inre kritiker som möjligt. En av mina egenheter är att lägga in oregelbundenheter mellan mina rim. Ibland är det någon orimmad rad här och där och ibland kommer det två och därefter en och så vidare.
Jag skulle gärna skriva mer orimmat, mer prosa, mer likt Märta Tikkanen som är min stora idol, men det är inte jag som bestämmer. Mina dikter kommer av sig själva och bestämmer också det mesta själva. För mig är dock innehållet det bärande och inte formen. Och den viktigaste upplevelsen är alltid känslan, för vad vore vårt medvetande utan den? Vad är livet utan känslor?
Ett känsligt hjärta Hem 