Alltid vara för mycket.
Alltid nedslagen.
Tilltryckt, tillplattad.
Förändrat, ändrat, anpassat tills personligheten knappt finns att finna.
Alltid lika förödande.
Annorlundaskapet.
Utanförskapet.
Ensamhet,
ibland förintande tystnad,
men ren självbevarelsedrift.
Vad är det för ett gift hon drar till sig?
Hennes hud är för tunn.
Hennes motiv är för rena
Hon springer som ett rådjur framför jägarens spända båge,
Helt ovetande om hur hon ska skydda sig,
mot de giftiga pilarna.
Den tjocka grå kulissen med sina grå byggnader och lika grå himmel
Har äntligen gistnat och blivit murken
Ljuset och solstrålarna letar sig in
Lägger sig som glödande trådar på alla konturer
Allt jag visste fanns, måste finnas
Kan nu skönjas
Ligger där med sin fantastiska potential
Kroppar som inte längre behöver huka sig, parera kyla och vind.
Ögon som inte behöver titta åt något annat håll för att stå ut.
Atomvinterlandskapet är i förändring
Stelnad i en försmådd grimas
stirrar hon tomt framför sig
Läppar som fyllts
i ett försök att dölja, lura, locka, duga?
Hud som stramats åt
Det fula i att åldras
Åldrande med värdighet
Är det att dö i tid?
Bli ett vackert lik
som förpestar luften runt krematoriet
med sina giftiga plaster
Det som syntes utåt
blir eftermälet fast,
att det var det som rymdes inuti,
som glänste, glimmade och bländade.
Dina små fantastiska knubbiga springande fötter
Kan jag höra än idag om jag lyssnar
Miraklet när en liten människovarelse gör entré
Och inget blir någonsin som förr
Din rösts melodi klingar och ekar
Först fyllde det mig med sorg
Det grymma i att allt flyter
Inte blir som man föreställt sig
Men nu fyller ljudet mig med värme och tacksamhet
Dina ögons blåa skimmer,
ser jag i himlen och havet
Oavsett vart du går,
så har jag dig hela tiden nära
Jag har fått uppleva dig,
fått ta del av din glädje, humor och nyfikenhet
Din tufsiga uppenbarelse gör inte miraklet mindre
Din existens är fortfarande ett mirakel
Jag skulle en gång i livet vilja få känna hur det är att älska en man
Att få älska med honom
Hon säger det, men säger också,
att hon vet att det är omöjligt.
Kulturen
Fängelset som inte kan rivas
Religionen som är ovillkorlig
Försakelse som självändamål
De säger att jag inte vill inse att jag är en gammal kvinna
Jag ville bara få känna hur det kändes att åka motorcykel och känna vinden i ansiktet.
Hennes ögon är stora och sorgsna.
Stora skogstjärnar som har sett mamma våldtas av farbröderna.
Skogstjärnar som vägrat se in i makens ögon när han kräver sin rätt
En kropp som har fött så många barn och en själ som har sårats så djupt.
Ändå sitter hon framför mig och strålar när hon berättar om motorcykelfärden,
med den vänliga läraren på SFI
Och vet du? Säger hon stolt.
Numera låser jag dörren till mitt rum om natten.
Och den förblir låst.
Du är arg och du svär
Fast du är inte arg på mig
Du är arg på världen
Den som är helt oförstående, falsk och iskall
Många blir rädda för dig
och provocerade
Fast egentligen handlar det ju inte alls om ilska,
utan om sorg, rädsla och förtvivlan.
Den lilla, lilla flickan som inte fick vara liten.
Hon som inte fick kramar och omvårdnad,
utan fick växa upp så fort
Sju år och mamma till lillebror
Sju år och skaffa mat genom att stjäla i mataffären
Mamma kommer strax sa hon
Hon kom hem två dagar senare
Så många svek och ingen som såg.
Jag vill ta hand om den lilla flickan av hela mitt hjärta.
Jag tar henne i handen och leder henne till en plats,
där hon en gång har varit trygg
Tillsammans sitter vi och känner efter hur det känns att vara trygg.
Trygga med en känsla av att människorna omkring oss bara vill oss väl
Hur det känns att äntligen få känna sig som en människa
Att slippa gömma sig för alla som kräver tillbaka
Slippa tänka på vart man ska sova i natt
Aldrig, aldrig mer
ska jag stå lutad över toaletten och försöka kräkas
för att jag har ätit för mycket glass
För att tokångesten inte vill försvinna
Aldrig, aldrig mer ska jag träna
bara för att bränna fett
Aldrig, aldrig mer ska jag stå framför spegeln
och äcklas över min kropp
Min stackars vackra fina kropp
vad du har fått utstå i min ungdoms dagar,
och ändå har du alltid ställt upp
på allt jag har bett om
Aldrig, aldrig mer ska jag räkna kalorier
Och fundera på hur länge jag måste springa,
efter att ha ätit något gott
Aldrig, aldrig mer ska jag skämmas för min kropp
Min stackars vackra fina kropp
När jag vilar bygger den upp sig
När jag äter massor,
så vrider den på systemet.
Passar på att investera
Den är smart och strävar efter balans
Tvärtemot vad jag trodde,
verkar den gilla att jag njuter av livet,
och den ger tillbaka tusenfalt,
om jag bara ger den lite omsorg
Ändå har jag ju någonstans innerst inne vetat,
utan att ha behövt akademiska studier,
utan att ha behövt hårda träningsregimer,
att kroppen är min vän
Kolhydrater, protein och fett
Allt hör hemma i min kost
Jag vänder mitt öra inåt och lyssnar noga
och vet då vad min kropp behöver
och jag vänder mitt öra mot mitt hjärta
och vet då vad min själ behöver
Så därför tänker jag aldrig sluta äta tårta,
och njuta av det som är gott
Jag tänker behandla min kropp med respekt,
och inte försöka ändra på nåt som är perfekt
Jag behöver ingen stege för att nå det jag längtar till
Det är redan inom räckhåll
Det är här
Det har länge pockat på min uppmärksamhet, men har drunknat i larmet
Av det andra
Det jag inte fick
Smärtan och förlusten tog över
Det som inte blev som vi tänkt
Otryggheten och rädslan som tog över.
Bromsade.
Dolde sikten
Lade ut rökridåer.
Men jag kröp längs med golvet.
Såg det svaga ljuset.
Kände syret.
Lyssnade till rösten jag valt att lita på
Lyssnade trots att jag var rädd
Känslornas visdom
Din reaktion är ett undvikandebeteende
som kallas intellektualisering
Du försöker till varje pris att förstå det vidriga och det förkastliga
Men förstår inte att du på samma gång sviker de som valde att göra det rätta
Du tror att du gör något gott när du vänder dig mot dina innersta känslor,
för du tror att de är fel och att de måste bekämpas.
Du tror att huvudet har mer rätt än hjärtat
Att tanken väger tyngre än känslan
Men det som händer när en människa gång på gång struntar i sin känslokompass,
är att hen seglar fullständigt vilse.
Vårdade känslor behöver aldrig brusa upp,
utan lyser upp vägen i mörkret och tar ut riktningen
och huvudet kommer på hur man lättast kommer dit.
Jag drömde om en stuga på landet
En plats dit vi kunde fly
Du och jag
Jag bläddrade i annonser,
men såg i varje text och bild,
allt annat än det jag längtade efter
Jag insåg till sist,
att platsen jag saknar,
finns i min själ och hjärtas längtan
och är inte alls någon plats
Det jag längtar till saknar geografi
saknar topografi,
kräver inte något materiellt
utan är ett tillstånd som,
jag nog aldrig kommer att uppleva,
där färgerna och dofterna är starka och klara,
där tryggheten är självklar,
där jag känner igen mig,
och där just denna förutsägbarhet
är det fantastiska
Ett känsligt hjärta Hem 