Dyrbara droppar av liv

Så sitter jag här med mina dyrbara droppar av liv
Sitter pausad bredvid ekorrhjulet
Men det var inget avsiktligt kliv

En påminnelse från livet var allt som krävdes
Den här gången fattar jag
Låsningen hävdes

Så länge jag har låtit rädslan styra
Men visst har även jag haft mod
Men erfarenheterna har blivit så dyra

Om det istället inte finns någonting säkert alls
Så finns någonting annat ändå
Då finns stundens alldeles egna unika vals

Bredvid sjukhusbritsen hänger en flaska med lite droppar
Droppar av mitt eget blod
Jag är på tillfälligt besök bland friska och sjuka kroppar

Jag ska snart gå härifrån och gå ut i livet igen
Du ska ta mig härifrån till ett annat land
Men jag vet ingenting om sen

Jo något vet jag nog ändå
Jag vill vara vid din sida med ett stilla lugn
Jag vill vara vid din sida när vi sliter och har ett enda sjå

Jag vill vakna och se ut över grönskan och veta att jag är fri
Vill vakna vid din sida och planera det som ska ske
Vill somna vid din sida och veta att det alltid är vi

Medresenär

Jag lever nu som en medresenär
Jag var så himlandestormande kär
Livets vindlingar förde mig hit
Jag gjorde allt vad jag förmådde
Och nu är jag här

Jag är på besök sen allt försvann
Från början tänkte jag att jag kanske kan
Men inget kunde vara mera fel
För livet ser till att man alltid är novis
Och visar att livsfilosofin inte var sann

Att leva ett liv som är genuint
Där kärlek och närhet är det som är fint
Så självklart kan tyckas utifrån
Men under ytan är inget som det ser ut
I den nya världen är inget heligt och intimt

Känslor som ligger nära ytan ska städas bort
Världen är stängd för människor av min sort
Som en betraktare reser jag med,
beredd att när som helst kliva av
med den enda sanningen att underbart är kort



Sol i middagstid

Sol i middagstid Ett känsligt hjärta

Sol i middagstid
Kroppen berättar sin historia
Gång på gång på gång
Själen berättar sin
Gång på gång
men lägger också till
sådant jag har glömt
Lägger på redan fyllda lass
Till och med min allra finaste pärla
Mina innersta rum
hann att bli dragna i smutsen
Jag trodde livet om mycket
men inte att det skulle
lämna mig så feltolkad
Så nedsolkad

Det jag förnimmer inuti

Det jag förnimmer inuti

Hormonslöjan täcker ljuset
Kastar sina långa skuggor
I mörkret blir gruskorn till berg
Tvingar kärleken att bekänna färg
Men om den inte orkar och tål,
vad ska jag då med den till?
Det är så lätt att ge allt en diagnos
Mitt helvete som en riktig psykos
Eller ett sanningens serum?
Ser jag då kanske livet såsom det är?
Men det jag förnimmer inuti
Det är verkligt oavsett mani eller magi
Du skulle bara veta hur svart det kan se ut
Du skulle bara veta hur ljust det kan se ut
Och alla delar är jag
Modig, rädd, stark och svag

Som en sjö

Mitt liv är som en sjö
Jag kan stå vid strandkanten
Varje dag
Men ändå är det aldrig samma sjö
Det är aldrig samma färger
Aldrig samma stillhet
Eller vågor
Det är aldrig samma ögon som blickar ut
En krusning i vattnet kan vara just en krusning
Eller förebåda en storm

En mystisk alkemi

Euphrezyne Ett känsligt hjärta

Lycklig är ett märkligt ord
Ett märkligt tillstånd
Det är som ett moln som enkelt transformeras
Kan enkelt lösas upp och försvinna
Och ändå lyfter det människor högt över marken
Ändrar kroppars lagbundna materia
Som en mystisk alkemi

Ett ärligt menat förlåt

Hon säger att orden träffar så hårt
och får hennes inre att skälva
Nu när hon är så naken
Nu när hon tvivlar
Och ingenting är säkert längre
Nu när hon har uttalat orden
De som lämnar allt öppet och visst
De som kallt konstaterar att ingenting består
Det är vanskligt att marinera relationer
I illusioner och stjärnstoft
För de blåser så enkelt bort
Alla välvilliga tolkningar
All hennes förståelse
Hennes anpassningar
De står henne nu upp i halsen
Livsenergin består av åtrå och lust
Men framför att vara kär och kåt
Tar hon hellre ett ärligt menat förlåt
Från någon som stillar hennes gråt

Jag går i trånga gångar

Jag går i trånga gångar Ett känsligt hjärta

Jag går i trånga gångar
men påminns om att jag är fri
Det är kanske vad du ser
men inom mig hörs ett skri

Hur syniskt är det inte att tala om frihet,
utan att nämna dess bojor
Hur vidrigt är det inte att tala om välstånd,
utan att se den andres utsikt och nojor?

Ställa lidande mot lidande
Smärta som gnids in i skam
Smärta som inte accepteras
Kamoufleras i ytlighet och glam

Hur grymt är det inte att lovsjunga ungdomens oskuldsfullhet
när den inte kan föras i arv
För de som kom före festade upp allt
Hur vidrigt är inte deras självgoda garv?

Så många vilsna unga i atomvinter ruiner
Så många som vill fly till cannabis och kokain
När livets väsentligaste kärna höljts i asfalt och betong
Vill så mången fly och leva som en ensam beduin

Förståelsens läkande bandage

Här är jag i framtiden. I samtiden
Men inte alls i fas
Allt jag gick igenom
Något gick sönder för gott.
Ja kanske är det så det är
Älskade det är inte du
Du har ingen grund i mörkret
Tvärtom är du självaste ljuset
Men vi har båda sår och bagage
Vi behöver förståelsens läkande bandage

Vi står mitt i det utan att märka det

När norrskenet flödade över oss såg vi det inte ens
Är det inte lustigt att det är andra gången nu?
Vi står mitt i det utan att märka det
Precis som med livet självt
Ibland märker vi inte att det fantastiska händer här och nu,
för vi tror alltid att det ligger så mycket längre bort
När allt vi behöver är här
Allt vi behöver är nu