Etiken lämnade vården och åkte sin väg

Etiken lämnade vården och åkte sin väg
och kvar stannade moralen från andra länder
där pengarna och ytan styr det som händer
Och där finns vi som har sett något annat
och måste avprogrammeras, fördummas
Där sitter jag och ser på och förstummas
Kortsiktigheten och mammon plöjer fåror
där patienterna kommer i kläm
Tänk att jag sitter där och längtar hem
Blev främling där jag är född
Längtar till ett land som inte längre finns
Snart har erfarenheten ersatts mot en annan lins
Fy fan vad andefattigt och värre tycks det bli
Och politikerna som inte kan nåt om vård
driver vidare linjer som slår okunnighetsrekord
Kunskapen ligger och ropar på hjälp
Erfarenheten har förtvivlat klamrat sig fast i avloppet i slasken
Och lojala medarbetare fortsätter att hålla masken
Av livet fårade ansikten ligger under kniven
Och kroppar ska exponeras, tuktas, döljas
Konsekvensanalyser är inte lagar som måste följas
Naturligt blir onaturligt, vackert blir fult
Vad som signaleras till barnen lämnar man därhän
men för en vackrare yta ber man på sina bara knän
och till den heeeliga marknaden
Reflektion med respekt
Utbytt till ungt och fräckt
Konsumera mera och bli aldrig nånsin nöjd
Lobba mera och grumla sikten tills det inte går att se
Mjölka ut jordens resurser tills den inte har mer att ge
Och jag längtar hem…

Ett andetag

Ett andetag. Ett fritt, ett ytligt, ett djupt, ett rosslande, ett kämpande.
Andetag som vågor.
Höga, låga, nästan obefintliga, små krusningar eller taggiga med vita gäss.
Andetag styrda av känslor. Varma, heta, svala, kalla, lugnande, oroande, taggiga, tryckande eller rivande.
Ett andetag i alla väder.
Klar himmel, sol och synlig horisont.
Täta betonggrå moln och ingen sol.
Molnig himmel men med synligt blått.
Stora svarta åskmoln fyllda av regn och blixtar.
Ett andetag ackompanjerat med en stadig puls.
Ingenting kan vara mer.
Ingenting kan vara större.
Ingenting kan vara viktigare än det.

Vi ska fira i dagarna tre

Vår älskade knallhatt fyller år
Är inte det minsta liten
Men kommer alltid att vara vår lille son
Vi ska träffas och chilla och fira det bästa som hänt i mitt liv
Vi lever så som du önskade och hoppades,
och jag tror att du tittar ner…och ler
Vi lever med hål i våra hjärtan,
men vi lever allt bättre
Vi lovade att vi skulle klara oss,
fast att vi inte visste alls
Vi lovade fast att det kanske inte alls var sant
Långsamt blir det mörka lite mindre mörkt
Det ljusa lyser runt ditt minne
Ditt varma, lugna, kloka sinne
Du ställde in vår relationskompass
Såg oss i det vackraste sken
Jag och vår ögonsten
Vi har lärt oss
Vi ska fira i dagarna tre
Ska ta vara på det livet kan ge
Nära de som bor i våra hjärtan
Ja jag tror att de är så man håller borta svärtan
Vi ska fira i dagarna tre

Väver trådar som håller

Vackra stunder kom och dröj er kvar
Lägg ert glitter i hjärtat mitt
och göm er i den allra minsta cell
Låt mig minnas för alltid att i svart finns alltid lite vitt
Låt mig minnas i förtvivlan
Låt mig minnas att allt hänger ihop
Hjälp mig att känna förtröstan
och att någon hör mina rop
Jag förstår nu att sorgen alltid stannar kvar
Men den skapar djupet i livet jag lånar
Skapar djupet i det jag har
Ingenting är säkert. Ingenting har jag löfte om
Därför tränar jag på att skärpa mina sinnen
För allt jag har är nu och jag behöver inte mer
Med dem jag älskar samlar jag nu på minnen
Väver trådar som håller
Väver dem av guld, silver och glas
Trådar som glittrar och reflekterar ljus och mörker
Trådar som glittrar även när allting går i kras

Skvättar av tid

Jag lever på skvättar av tid
och fragmentarisk kommunikation
Med det yttre
Med det inre
Det är lånad tid,
och det gäller alla
Jag är så mycket starkare än jag tror
Kan så mycket mer
Nu ska jag leva mitt liv som jag vill
Inte lämna det åt andra
Jag har betalat färdigt,
och gjort mina plikter
Nu kan jag dansa på drömmarna
Allt det här säger min inre musa
Och hon älskar mig villkorslöst
Och om jag lyssnar noga,
kan jag höra henne även i dånet av en storm

Jag sätter mig ned vid havet

Jag sätter mig ned vid havet och låter vågorna hjälpa mina andetag
Jag sitter och känner hur något stillar sig inuti en stund
Helst vill jag sitta där ännu och se färgernas skiften
och molnens föränderliga olja på duken
Det stillar sig sällan inuti numera
Istället hörs gnissel om att vara på fel spår
Att varken hinna stanna upp eller skynda på
Fast att hösten redan verkar vara här,
tycks inget vilja rätta in sig i trygg vardagslunk
Drunknande i stadens brus och buller med människor som ilar fram,
undrar jag hur jag en gång orkade vara en av dem i det där.

På eggen av en kniv

Relationer är så svårt

Orden träffar så hårt

Ja de ringer nu varje dag

Jag glömde vad det var du sa var bra

Men jag minns att du sa att jag måste ändra mitt sätt

Jag vet att det ligger sanning idet, du har rätt.

Jag vandrar nu runt bland ruinerna

Bland de brustna illusionerna

Jag vill så gärna försöka med dig

Jag vill så gärna ändra på mig

Men vad händer om det inte går?

Vad händer om vi får oläkbara sår?

Jag trodde att det skulle gå av sig självt, jag har varit så naiv

Nu vet jag att kärlek är att vandra på eggen av en kniv

 

Dimridåer framför all oförståelse

Jag vet inte vad som är värst
att vara ensam eller två
När det inte går att förstå
När inget är konkret
Och allt bara är en smet
Dimridåer framför all oförståelse
I botten ligger allt det vackra och glänser
Där ligger den dold, kärleken bortom alla gränser
Allt det jag sa och gjorde borde betyda så mycket mer
Men det är något helt annat du ser
Det skrämmer mig långt in i märgen
Och allt du gjorde och sa som gjorde mig hel
Som gjorde mig trygg så att inget kändes fel
Det känns som att du sakta tar det tillbaks och suddar ut
Jag tar på skyddsutrustningen för att klara att det tar slut
Kanske kan jag leva ändå
Kanske kan jag för ett slag,
få hjälp med varje andetag
Men hjärtat ropar: Varför då?
Varför ska jag inte sluta slå?

Vi visste att det skulle bli svårt

Gå inte i mörka vatten
Det är inte rätt väg i natten
Skärvor av det förflutna får så vassa kanter då
De hjälper inte det minsta på vägen till att förstå
Vänta på gryningsljuset och se en annan karta
Vi passade aldrig in, vi var aldrig smarta
Men vi sålde oss inte lika hårt
Och vi visste att det skulle bli svårt.

Tänk vilken ynnest

Tänk att jag får somna bredvid dig varje kväll
Tänk vilken ynnest
Du är inte någon jag tar för given
Jag ser glittret du sprider omkring dig
Jag ser det som genom ett fönster
och kan inte alltid känna det,
men jag är säker på att jag en dag
kommer känna hur det helt sjunker in
Det räcker med att se dina omtankar
och det är vackrare än allt
Men på kvällen då inget annat stör,
och jag ligger där alldeles tätt, tätt intill,
känner jag din kärlek helt utan filter
Och då når den ända, ända fram