Jag som alltid beskrivit världen med poetiska ord.
Förlåt mig Rufus men allt togs ifrån oss,
fick mig att helt tappa orken att slåss.
Vi går här och famlar utan dig på en förfärligt mörk jord.

Du kom in i mitt liv som en sol och lyste upp vägen.
Du öppnade ditt hjärta för mig och släppte in,
och det kändes faktiskt som att du också var min.
Modig, stark och klok och inte onödigt riskbenägen.

Och ändå i ett ögonblick slog ödet till.
Och hur vi än skriker och bönar så har det redan hänt.
Vår vackra tonåring, fy fan vad allt har vänt.
Jag hittar inte orden, hittar inte hoppet. Allt står bara still.

Vi ser på filmerna, bilderna, vi letar och söker efter allt som var du.
Du kommer att leva inom och med oss i alla tider.
Men det är ingen tröst för det enda jag känner är att vi bara lider.
Jag vet att jag ömkar mig, men jag tänkte att livet börjar nu.

Du fick mig att börja se en framtidsbild av att jag kunde tillhöra en flock.
Med glimten i ögonen höll du oss unga med tonåringens oförstörda klokskap och mod.
Så mycket kul som vi hade planerat och så mycket som återstod.
Det känns som att allt är passerat, och över oss ligger mörka moln som ett lock.

Snälla älskade du, hjälp oss att se var vi ska gå.
För utan dig är det så mörkt och tungt.
Du tog med dig ljuset och det som var ungt.
Framtiden och självklarheten går inte längre att nå.

Vi söker dig i ljuset för jag vet att det är där du finns.
Du står där med alla andra av våra älskade som vi har mist.
Om vi bara kommer på att göra det, för mörkret slukar oss med sin list.
Hjälp oss med ett glimmer, en strimma av ljus så vi minns.

Rita och gör spår i molnen när du flyger fram med hojen så att det viner.
Blicka ned på oss, för vi blickar upp på dig!
Vi säger god morgon, god natt och hej!
Flyg högt Rufus, där bland och ovan molnen, där solen alltid skiner.