Så öppnar jag dörren och kikar in
Hur är det därinne i kroppen min
Hjärtat ligger lugnt och sinnet likaså
Kanske håller det ändå för att vara två?

Det finns en sällsam obeskrivlig frid
Men det har ännu gått en liten tid
Besvikelsen skulle bli en sorglig sensmoral
och dikten inget annat än ett pekoral

Men om jag inte får jubla när livet ger mig lov
Kommer ju endast amygdala ha rätt att hålla hov
Så därför vill sjunga vackra kärlekssånger
Såna som jag bittert hånat så många gånger

Ännu höres inga falska klanger och omständiga tal
Inga galna nycker och bortförklaringarnas kval
Inte heller känner jag mig fjättrad, stressad och kvävd
Nu ser jag nya praktfulla färger i varpen medan den blir vävd