Månad: juli 2022

Stockholm äter upp mig

adminLämna en kommentar
Stockholm äter upp mig Euphrezyne Ett känsligt hjärta

Här är jag fast som i ett skruvstäd
Här byts träd och gräs mot asfalt och betong
Husen blir högre och högre
Klyftorna mellan rik och fattig växer som en jätteballong

Historielösa, kortsiktiga perspektiv
Ungdomskult bland politiker och beslut
Hjärtlös byråkrati som krymper och förnedrar
En stad som bara bryr sig om hur ytan ser ut

Kasserad medmänsklighet och djupare filosofi
Till de välbesuttna bygger man nu stora palats
Gentrifierar bort människor som jag
Här kan inte en fattig hyresgäst ta sats

Suger sin näring ur glesbygdskommuner,
och låtsas bry sig om natur och miljö
Politruker blickar ned från sina Babelska torn,
värnar makt och en ordning som bara borde dö

En dag slutar det kanske att göra ont

adminLämna en kommentar
En dag slutar det kanske att göra ont. Ett känsligt hjärta

En dag i juni öppnade sig himlen och hällde ut sot och glödande kål.
Jag som trodde att jag redan fått vad jag tål.
Det var som att allt ont som cirkulerat runt i mitt liv,
samlade ihop sig till en hemsk historia som borde varit fiktiv.
Men när människor gör varandra illa och bedrar,
finns det sådant som alltid stannar kvar
Vissa talar om karma och andra om att hut går hem
Ni mina svikare vet vilka ni är och fråga inte vilka eller vem!
En dos salt till i mina sår.
Jag försöker andas så gott det går.
Vad jag gjorde för att förtjäna era svek är inget annat än en gåta.
Det råder jag inte över och jag lämnar över det till livet självt att förlåta.
En dag slutar det kanske att göra ont och bränna.
En dag då jag inte förbannar att jag kan känna.
Men jag ska berätta min historia för alla och envar.
Sen ska jag sopa ihop spillrorna av det liv jag har kvar.
Och vännerna som fanns där hela tiden och stod pall.
Er ska jag stå upp för som en riktigt resligt tall.
På era utsträckta händer lägger jag mig när jag ska sova.
För er finns jag alltid och tillsammans blir vi en supernova.
I livet och i döden,
vävs våra öden.
Och jag ska nu väva alla höga berg, för jag har redan vävt alla dalar.
Jag ska öppna upp för ljus och skratt i alla mörka dystra salar.

Tänk att jag lade mitt liv i dina armar!

adminLämna en kommentar

Jag trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva att allt revs upp igen.
Att det kan göra så fruktansvärt ont att varje andetag kräver kraft.
Jag vill skrika högt och fråga livet: Varför ge och ta ifrån mig sen?
Tänk att jag kan sörja någonting jag egentligen inte har haft!

Tänk att jag litade så, tänk att jag lade mitt liv i dina armar!
Vilken risk jag tog!
Jag är glad att jag inte dog!

Vad är kärlek utan värme och omsorg?
Vad är kärlek utan trygghet och tröst?
En kärlek som sliter sönder din bröstkorg.
Vad är det för kärlek som drar dig från din inre röst?

Jag älskade dig verkligen och ville göra allt för att förstå!
Jag gjorde verkligen allt!
Mitt hjärta var aldrig kallt!

Jag kommer aldrig våga lita på någon igen.
Jag har aldrig varit så nära att gå under.
Ändå sträckte jag ut handen och ville ha dig till vän.
Ville ändå hedra alla vackra och fina stunder.

Kanske kommer jag aldrig att förstå hur det kunde bli så här.
Kanske kommer du inte heller att förstå,
varför det inte kunde bli vi två.

Kanske kommer livet att förklara för oss.
Kanske blir smärtan mindre vass.
Kanske blir vi fria och kasta loss.
Kanske slipper jag tro att världen är så krass.

Jag skulle aldrig ha svikit dig som du svek mig

adminLämna en kommentar
Ett känsligt hjärta


Natten sänker sig runt omkring
och tankarna lägger sig över mig
För en dryg månad sen var jag din tjej
Hur kunde du? Hur kunde du? Hur kunde du?
Du svek mig, ja åh vad du svek mig och vad du sviker mig nu
Du straffade mig för min rädsla och du trampade på min kärlek
Jag älskade dig, ja rent av dyrkade dig!
Du fäste större avseende vid varje materialistisk grej
Du skulle bara veta hur du fyllde hela mitt väsen
Men du kunde inte begripa schäsen
Du skulle bara veta vilka vackra drömmar jag vävde för oss
Hur jag var beredd att kriga och slåss
Hur jag kämpade för att förstå
Hur jag önskade det bästa för oss två
Jag anpassade mig tills jag en dag bara helt försvann
för jag ville, jag ville ha dig ja du var min man
Jag skulle aldrig ha svikit dig. Jag skulle alltid funnits vid din sida
Men mitt brott var min kärlek och för den fick jag lida
Du förminskade mig och tog mig för given
Du må fnysa åt och förminska allt jag gav
men jag gav allt tills det inte fanns nåt mer kvar
Du sa att du aldrig känt dig så sedd och så älskad som av mig
Tänk om jag kunde ha fått ett uns av det ifrån dig?
Det handlade aldrig om mig, utan jag brann endast i ljuset av dig
När jag inte orkade mer visade du ditt förakt, ja riktigt hat.
Din kärlek var nog mest bara prat
Om du hade vågat se dig själv och din trasighet
och tagit din del och sett din oberäknelighet
Om du bara hade gett dig själv en chans
skulle vi kunnat dansa vidare i en underbar dans
Om du hade vågat vara sårbar och skör
Ja då hade nog änglarna sjungit i kör
Om du hade kunnat stå ut med min gråt
och förstått när du sårade och sagt förlåt
Men du skadade mig med din kalla rustning av stål
Hos ett känsligt hjärta är huden tunn och det är sånt den inte tål
Lämnad med cancer utan någon tröst
Om du bara visste hur dina ord har slitit i mitt bröst
Men en dag kommer du att uppleva något av det här
Du kommer att lära dig att inte vara så penningkär
Du kommer att lära dig att det jag gav var det finaste du kunde få
Det kostade dig inget, men inget kan vara dyrare än äkta kärlek och viljan att förstå

Skit-givar-ta-igen

adminLämna en kommentar


Han ville ta mig till Bali och visa mig där han satt och skrev till mig
Han sa jag vet att du inte har råd, men jag bjuder dig
Jag var dum och tackade ja och vi reste förälskade och rusiga av kärleksmolekyler
Vi kände inte varandra men var modiga och vågade kasta oss ut
Men corona kom och biljetterna hem tog slut
Hemresan blev mycket dyr
Men jag var fortfarande kärleksyr
Aldrig trodde jag att jag skulle krävas på betalning för sådant jag hade fått
Aldrig trodde jag att gåvorna egentligen inte var något annat än lån
Ja jag inser nu såhär efteråt att jag har varit ett fån
Alla utflykter, alla resor, alla påhitt. Dem skulle jag betala tillbaka
För när han lämnade mig där ensam med onkologen och jag inte orkade en gång till
Då fanns det ingen omtanke och hänsyn mer, då blev jag fiende och mer därtill
När han lämnat en del av mina saker så var det en skuld han ville reglera
Jag förklarade att jag måste protestera
Gråtande berättade jag för min bästa vän
Hon sa: du har träffat en skit-givar-ta-igen