Jag har varit ensam på tivoli i två och ett halvt år. Men jag vet att hela tiden inte har varit svår. Jag har vandrat runt i en ytlig sagovärld. men allteftersom blev jag allt mindre värd.
Jag sitter nu ensam i mörkret efter att lamporna släckts. Kämpar för att döda alla känslor som har väckts. Allt som jag lade in och trodde var vårt. Trodde aldrig att livet skulle vara såhär hårt.
Jag drogs in i någonting som jag aldrig har valt, och jag gråter över alla elakheter som jag har svalt. Som en treåring med en skarpladdad bazooka sköt han hjärtlöst och ovetande om hur illa det tog. Och hela tiden växte det mer och mer oro inuti mig, och till sist var det något som dog.
Kanske kommer jag aldrig, aldrig mer våga tro på nåt Kanske borde jag nöja mig med allt jag har fått. Men allt jag ser är hans vidriga svek. och hur han gjorde mig så jävla vek .
Min älskade son sa: ”Morsan, låt ingen jävel få dig att tro att du är svår. Det har jag aldrig tyckt ens under mina struligaste år!” De orden har jag lagt långt inne i mitt hjärtas allra heligaste rum. Han tog ifrån mig nästan allt, men den inre ljusa rösten blev aldrig stum.
Så sköra och bräckliga vi är som människor Så små vi är under aldrig så pampiga skal Monetär mäktighet som döljer ett litet barn Kärlek förvärvad genom makt Vid dödens närvaro ser vi vad som fanns och den som inte rannsakar sitt liv då, är ingenting annat än en tragisk dåre
Vi möts och våra kroppars kemikalier bildar magi I rosa moln dansar vi en tid Men sakta skingras det magiska glittret och hårt knutna mönster kommer åter i dagen Anknytningens ångest med obönhörlig styrka Vissa accepterar den och ser den i vitögat och vissa förnekar den helt
Och ibland möts de båda sorterna och börjar dansa Men det blir en sorglig dans En dans där förnekaren känner sig stark och den andre blir svag Fast att den ene borde kallas för vek och feg och den andre modig och stark
Det är därför de vackra sårbara människorna dukar under De kvävs under deras partners toxiska försvar De kämpar för att få luft i relationer där partnern har tagit allt syre När narcissus hela palett har slukat all livskraft och energi Tänk att det skulle vara så svårt att bli sedd, bekräftad och älskad Tänk hur hänsynslöst kärleken far fram med oss
Vi jagar bekräftelse i otillgängliga män och kvinnor, vi knarkar på ruset av att någon gång ibland för ett ögonblick, bli sedda och smekta med varsam hand För att vid något enstaka tillfälle höra vackra ömsinta ord För att någon gång ibland slippa känna oss ensamma För att vi jagar en längtan som aldrig blir tyst
Och medan vi gör det ligger vi i våra sängar bredvid kalla ryggar Vi går till arbetet med minnet av ytterdörren nonchalant slängd i ansiktet Vi går med vår hunger och försöker att ordna tillfällena Men med förhoppningarna kommer besvikelserna Och de är svårare än hungern Och de ljuva stunderna som glimtar till ibland får oss att tysta inre barnets gråt
Det är så lätt att vara i den starkes position Den gynnade har svårt att se den missgynnade Den som slipper att längta efter närhet ser inte den som längtar och hungrar Tror kanske att det höjer hens värde, eller njuter kanske av att spela spel.
Den lilla skamskadade personen som blir vuxen, bär med sig skammen var än hen går Låter ingen komma riktigt nära vågar aldrig blotta sig helt Måste vara självförsörjande på allt Svarar alltid, men varför går du inte, när du vill mötas på riktigt
När du vill höra någon som säger: jag vill veta vem du var, vem du är och vem du vill bli. Jag vill komma dig nära. Jag vill känna din doft och dina hjärtslag Och jag släpper dig aldrig!
Ett känsligt hjärta Hem 