Mitt liv är som en sjö
Jag kan stå vid strandkanten
Varje dag
Men ändå är det aldrig samma sjö
Det är aldrig samma färger
Aldrig samma stillhet
Eller vågor
Det är aldrig samma ögon som blickar ut
En krusning i vattnet kan vara just en krusning
Eller förebåda en storm
Lycklig är ett märkligt ord
Ett märkligt tillstånd
Det är som ett moln som enkelt transformeras
Kan enkelt lösas upp och försvinna
Och ändå lyfter det människor högt över marken
Ändrar kroppars lagbundna materia
Som en mystisk alkemi
Hon säger att orden träffar så hårt
och får hennes inre att skälva
Nu när hon är så naken
Nu när hon tvivlar
Och ingenting är säkert längre
Nu när hon har uttalat orden
De som lämnar allt öppet och visst
De som kallt konstaterar att ingenting består
Det är vanskligt att marinera relationer
I illusioner och stjärnstoft
För de blåser så enkelt bort
Alla välvilliga tolkningar
All hennes förståelse
Hennes anpassningar
De står henne nu upp i halsen
Livsenergin består av åtrå och lust
Men framför att vara kär och kåt
Tar hon hellre ett ärligt menat förlåt
Från någon som stillar hennes gråt
Jag går i trånga gångar
men påminns om att jag är fri
Det är kanske vad du ser
men inom mig hörs ett skri
Hur syniskt är det inte att tala om frihet,
utan att nämna dess bojor
Hur vidrigt är det inte att tala om välstånd,
utan att se den andres utsikt och nojor?
Ställa lidande mot lidande
Smärta som gnids in i skam
Smärta som inte accepteras
Kamoufleras i ytlighet och glam
Hur grymt är det inte att lovsjunga ungdomens oskuldsfullhet
när den inte kan föras i arv
För de som kom före festade upp allt
Hur vidrigt är inte deras självgoda garv?
Så många vilsna unga i atomvinter ruiner
Så många som vill fly till cannabis och kokain
När livets väsentligaste kärna höljts i asfalt och betong
Vill så mången fly och leva som en ensam beduin
Här är jag i framtiden. I samtiden
Men inte alls i fas
Allt jag gick igenom
Något gick sönder för gott.
Ja kanske är det så det är
Älskade det är inte du
Du har ingen grund i mörkret
Tvärtom är du självaste ljuset
Men vi har båda sår och bagage
Vi behöver förståelsens läkande bandage
När norrskenet flödade över oss såg vi det inte ens
Är det inte lustigt att det är andra gången nu?
Vi står mitt i det utan att märka det
Precis som med livet självt
Ibland märker vi inte att det fantastiska händer här och nu,
för vi tror alltid att det ligger så mycket längre bort
När allt vi behöver är här
Allt vi behöver är nu
Om du är en människa
så borde du väl någon gång fråga dig
hur en sådan borde skötas om
Borde väl fråga hur den lilla därinne mår
Men den får ligga där tyst och fara illa
Uthärda omognad och nonchalans
Men det finns en gräns för lillans tolerans
Ett känsligt hjärta Hem 