Tid att vila tid att äntligen komma till ro
Vet du att nu äntligen börjar jag hitta fram
Nu känner jag starkt att jag inte bara tror

Jag vill konservera de här dagarna vi får
Dagar och stunder då jag är mitt allra bästa jag
Då hjärtat får sitt och jag somnar och känner dig mot mitt lår

Du och jag, en familj av levande och döda
Fast att ingenting någonsin är dött
Våra ord får våra hjärtan och livet att glöda

Jag ska försöka bevara den här känslan precis som den är
Då allt känns så ljust och enkelt
Dina armar runt mig när du säger att du älskar och är kär

Sen när mitt mod sjunker och orken tryter
ska jag plocka fram allt det här
Minnas att det är vi när ångesten ryter

Tänk hur lite jag förstod vikten av att höra till
Jag minns hur jag värnade om att göra mitt
Förstod inte att utan att tillhöra är det inget jag vill

Tog nog aldrig för givet men insåg inte hur fort jag kunde mista det för gott
Förstod inte att alldeles intill, ligger den utbrända förödda marken
Nu när jag vill leva och andas kommer jag alltid vara så rädd om det jag har fått