Plötsligt var du där
Plötsligt var jag kär
Den här rollen har jag inte haft förut
Kanske är min kärlek för stor?
Eller är det bara vad jag tror?
Kommer aldrig bli den där hårda
Kommer aldrig att förställa mig för att verka stark
Nä, jag tänker inte bygga på instabil mark
Men jag kan inte tjata mig till något endaste litet
Det måste ges av fri vilja och utan känsla av offer och försakan
Kärlek består av glädje och frihet och inget annat än bejakan
Jag sitter i det lilla eldhuset av glas och ser naturen blända
Jag sitter här med en känsla av tacksamhet och vördnad
Mitt liv visade mig att allt, ja precis allt kan hända
Fick vakna upp och se hur chanser föds och glimmar till
Jag fick ett svindlande äventyr och chansen att älska ännu en
Förstod inte att för att upptäcka måste man kunna stanna till
Jag sitter i huset av glas och ser ljuset skifta under dagen
Fåglar samlas vid fågelbordet och leker i det porlande vattnet
Jag rekapitulerar dagen med tacksamhet och är helt betagen
Det är en sällsam känsla att vandra med dig vid min sida
Vi har lämnat liv, ja hela världar
Vi har läkt men är ärrade och att leva är också att lida
Nu finns så mycket att vara med om, att upptäcka på riktigt
Nu finns det där vindlande fantastiska som bara är gåvor och inga löften
Morgonluften i lungorna, hoppet och kärleken, vi ser det som är viktigt
Lever dag för dag
Sån var inte alls jag
Såg det inte alls så förut
Då var det bara långsiktiga beslut
Nu är det inte stabilare än så
Krigade skiten ur mig för att vara två
Jag skadades på vägen och ännu ekar minnen
Men så småningom läker de rivna skinnen
Och man måste vara en kameleont
Men med dig ser jag en ny horisont
Även om allt är på liv och död och ingenting är lätt,
så funkar rupture and repair och vi kan inte vara mer rätt
Och det är fantastiskt hur vi möts och lär
Vilken ynnest att få älska och vara kär
Kärleken vänder till gloria från rekviem
Flätar samman och lugnar ängsliga nervsystem
Hunda hundratusen mil
Hunda efter en kärlekssil
Det här är ingen dagbok
Det här är ingen lagbok
Jakten på trygghet gjorde mig bara mer rädd
Katastrofen sker ändå, även om den är förutsedd
Blickar som inte ser
Beröring som inte sker
En människa slukas upp och försvinner
Flyktigt lycklig som i ett rus av thinner
Jag spelade aldrig teater
Skrämdes av clowner och akrobater
Inuti ekar ångestskrin
Mörkret gäckar med elakt flin
Inte nog med att du fick jävla, jävla satans cancer skit
Sen kom den där äckliga coronavirus-vidrigheten hit
Och det är lätt att se hur människoliv vägs mot människoliv,
men låt oss inte gå dit
Men nu ligger du kvar på sjukan efter strålning och får inte ta emot besök
Det är så jävla orättvist efter alla dina försök
Men inte fan bryr sig livet och inte fan bryr sig döden
Det är obegripligt att förstå människors öden
Det är bara så jävla fel, det är bara så jävla, jävla fel
Och inget kan man göra för att laga dig och göra dig hel
Jag kan bara berätta att jag tror att du lever och gjorde
så mycket gott och på ett sätt som många fler borde
Vissa människor strålar starkare än andra och du är en av dom
Du har ett hjärta som är större och bryr sig om
Jag känner mig så maktlös här på distans
Tycker att det mesta saknar relevans
Men jag finns här och tänker på dig vad det nu kan vara värt
Tänk dig att jag målar hela världen din i glitter och skärt
Älskar dig fina svägisen min
I tanken håller jag alltid handen din
Tänk så gärna jag skulle vilja vara den behagliga
Den fantastiska
Den praktiska
Den glada humoristiska
Den alltid snygga vältränade
Den sexiga
Den pigga
Den smarta och kloka
Den husliga
Den härdiga
Den effektiva
Den alltid kreativa
Den anpassningsbara
Den alltid självständiga
Den framgångsrika
Den balanserade
Den toleranta
Den modiga
Den tuffa
Men det är inte jag och jag tror att jag har gått vilse,
för jag har börjat tappa bort orden mellan raderna
Jag har börjat be om ursäkt för den jag är
Och utan riktiga skäl,
för jag ville slippa mitt ensamma ångestmausoleum
Blev en helt annan,
men råkade gilla den jag en gång var
Jag minns hem, trygghet, närhet och skratt
Inga outtalade ord som låg och skavde
och våra existensers självklarhet
Så ringer du som om du kunde läsa tankar
och lyfter enkelt upp orden mellan raderna
Håller dem i ljuset tills de spricker, och säger att du älskar mig
och det känns som skillnaden mellan att leva eller ej
Jag vet att det virvlar runt miljoner
Miljoner av alla förbannade hormoner
Jag vet att jag har en begriplig svacka
Jag vet hur viktigt det är att snacka
Men genom det svarta filtret hittar inte orden fram
Istället blir det yxigt och jag blir dramatiskt känslosam
Men värst är skräcken som växer sig stark
Som att vandra på rämnande mark
Det är lätt att säga att jag ska rycka upp mej,
när man inte ser elände och död i varje grej
Det är så mycket mörker nu
Men där finns ändå du
Jag ser dig och håller dig så hårt
Och jag fattar att det är riktigt svårt
Men snälla håll ut, för jag fattar ju att det är en svacka,
och jag anstränger mig för att inte smita och backa
Jag är hellre ärlig och rak
För jag föredrar högt till tak
Men framförallt behöver jag en öppen famn
Och just nu behöver jag en stilla hamn
Där jag bara kan va
Tills natten blir till dag
och framtiden ligger där igen och glänser
och bara bjuder på sina magiska influenser
Det är märkligt hur människan fungerar
Men jag borde ju veta hur maskineriet roterar
Det är alltid när människor har problem i grupp
alla hjälpsamma dyker upp
Fast att vi vet styrkan i att vara fler
Det är de ensamma utsatta som folk inte ser
Kanske är det att hjälpen inte syns lika mycket
Kanske är jag synisk och elak nu
Men jag är ledsen jag är för trött för att sminka upp
Tycker att hela den här skiten verkar vara en kupp
Men oavsett så är det den lilla utsatta människan jag ser
Det är för den jag offrar och ger
Det där godhetsspelet för galleriet har jag genomskådat för länge sen
Kör spelet tills ni själva hamnar i den ensamma utsattas position
Jag kommer aldrig glömma den vidriga känslan
Jag har varit där flera gånger och känt mig så jäkla ensam
Stå på led och klappa händer
Återgå sen till ert och blek era tänder
Kanske höjer banken plötsligt räntan
och ni får leva i ängslig väntan
Du kommer aldrig träffa någon som han
Du kommer aldrig träffa en sån man
Det var vad de sa och det kändes som en dom
Jag vandrade i ett mörker man måste känna själv för att förstå
Måste uppleva själv hur det är att inte orka gå
Dina armar tryggt runt mig när jag inte kunde sova
Att du aldrig skulle försvinna brukade du lova
Vi skulle bli så jäkla gamla ihop
Sen dess har jag andats napalm
Vår glädjefyllda sång blev en psalm
Och den där otryggheten med att vara nybliven kär
Vi hade kommit förbi allt det där
Tryggt och stabilt
Vi hade ett hem som var fyllt av liv
Det var vårt, och basen för varje nästa kliv
Jag känner mig fattig, känner mig naken
Undrar om jag duger när jag ligger vaken
Tankar jag aldrig behövt ha
Jag saknar den jag va
Ett känsligt hjärta Hem 