Jag lever i minnesmausoleet över vårt liv
men jag går ändå med gigantiska kliv
Jag lever helt och fullt
Jag har lärt mig att stanna i här och nu
Jag pratar med dig som om du fanns bredvid
Men jag får inget svar. Mediet sa ge det tid
Hur jag än rör mig så rör jag mig mot döden
Så jag förstår varför inte varför jag är så rädd
Men att älska i nöd och lust
öppnar upp för en förödande förlust
Hur gör dem? De som kan?
Hur går de vidare som om allt består?
Vaknar de inte på natten och ser att allt är en illusion?
Inser de inte att de lever på ren spekulation?