Jag sätter mig ned vid havet och låter vågorna hjälpa mina andetag
Jag sitter och känner hur något stillar sig inuti en stund
Helst vill jag sitta där ännu och se färgernas skiften
och molnens föränderliga olja på duken
Det stillar sig sällan inuti numera
Istället hörs gnissel om att vara på fel spår
Att varken hinna stanna upp eller skynda på
Fast att hösten redan verkar vara här,
tycks inget vilja rätta in sig i trygg vardagslunk
Drunknande i stadens brus och buller med människor som ilar fram,
undrar jag hur jag en gång orkade vara en av dem i det där.
Ett känsligt hjärta Hem 