Lever i kärlek och lycka
Det borde räcka gott kan jag tycka
Och sommarens fägring bländar så ljuvligt och så skönt
Jag njuter av värmen och allt prunkande, andande alveoliskt grönt
Men jag går också omkring och tar farväl
Om man mister för mycket händer det nåt inuti
Då blir man aldrig densamma igen
Vill inte skrämmas,
och inte heller skämmas,
men samtidigt som nåt är fött,
är det också nåt som har dött
Inuti känns stormens vågor ännu väldigt starkt
Att lära mig surfa på dom tar så mycket kraft
Jag vill vara transparent och inte falsk
Kanske är det överlevnadsskuld
som lägger sordin över mitt guld
Kanske är det inte möjligt att gå vidare när man sett hur tunn isen är
När man har sett att allt hänger på så sköra trådar som dom här
Förgängligheten så uppenbar,
men som ingen vill låtsas om,
nu när det är så viktigt med fina skal
Kanske kan jag aldrig, nä aldrig, glädjas åt det jag har
När jag vet att i morgon finns det kanske inte kvar,
men jag vill försöka med dig,
om du vill det med mig
Jag vill försöka med dig
Om du vill det med mig