Med sommarsorl i öronen,
och vin i mina ådror,
tar jag tacksamt emot mörkret,
som numera aldrig blir riktigt mörkt.
Jag lyssnar till ljuden av människorna som vaknat.
De som äntligen har börjat leva och andas.
De som tänker att den här sommaren ska bli den bästa.
På näthinnan finns människorna vars ensamhet var öronbedövande.
Jag minns min egen och tänker att jag kunde varit en av dom.
En kvinna kom gående ifrån baren på Lasse i parken på vingliga ben.
Över sin lätt bedagade lekamen hade hon trätt en tajt ceriserosa top.
Som ett statement att ingen jävel kunde stoppa henne nu.
Nu jäklar skulle hon ha roligt. Kanske ville hon träffa en karl, eller inte.
Hon drog i sin kroppsstrumpeformade ceriserosa topp som hade korvat sig lite grann
Läppstiftet satt nog inte längre riktigt där det satt ifrån början,
men ögonen glödde när hon satte sig bredvid väninnan och viskade i hennes öra.
Jag läste in ensamhet och tomhet, och tänkte att det kunde ha varit jag.
Fast att jag inte visste någonting om kvinnan med den ceriserosa toppen,
som följde varje vågform på hennes kropp och skrek i neon,
att nu var det fan ta mig hennes tur.