När solen strilar ned genom träden
och daggen lyser silver
och dimman dansar på ängarna
tänker jag på platsen där du vilar
där jag satt dag efter dag
Nu sitter jag på tåget och längtar dit
Det är som att du knuffar bort mig varje gång jag nu går dit
Det är som om du försöker säga
Gå nu vidare och lev ditt liv!
Men du fattar inte att platsen hör till
Förbinder det gamla och det nya
Det är hugget i sten
Och kan aldrig suddas ut
Längtar hem till dig som kompassnålen pekar på
Jag räds inte de ofantliga orden, jag älskar dig så!
Min fina med din outgrundliga blick
Tänk vilken otrolig människa jag fick
Du kloka, starka vackra man
Som visar mig vägen och vad kärlek kan
Våra händer börjar hitta av sig själva
Så härligt att de alltid får marken att skälva
Jag börjar tro på riktigt nu
Den jag alltid vill vara med är du
Med dig är jag inte ensam utan alltid vi
Det finns inga gränser för hur bra det kan bli
Vill inte hamna i hålet igen
I limbo mellan att vara på väg
Och sitta fast
Där orden blir många och stora
men ingenting blir gjort
Livet är ett slukhål
Om man inte ser upp
I urbanstressen drunknar jag
Frustrationen, ilskan och raseriet
Kommer över mig
Min blick, den är svart
Och kan knappt skilja vän ifrån fiende
Hothjärnan skriker slåss eller fly
Jag försöker slåss
Men kraven kräver och kräver
Vad är allt värt om det kväver
glittret inom mig
Om det blir för hemskt
ska jag ta mig härifrån
Och försvinna iväg
Ta mig någon annanstans
Hitta ett lättare liv
och aldrig komma tillbaka
Din blick är flera tusen år
Du stryker mig över mitt hår
Dina ögon ser rakt in i mig
Men det är jag som väljer att öppna fönstret för dig
För det är sån jag vill vara
Nåt annat kan jag inte klara
Men du ser ännu längre än så
Säg mig vad tänker du på?
Vad förde oss hit
Så olika men ändå
så otroligt lika
Är vi
Är vi
Nu… Nu…Nu…
Jag undrade över din kyla
var den i botten varm eller kall?
Jag vet nu säkert att den är varm
Det känns när jag ligger på din arm
Jag önskar att jag kunde vara så
Livet blir så mycket enklare då
Varm med förmåga till kyla
när vargarna börjar yla
Men sån är inte jag
Och jag tänker att nu är jag bara jag
Men…Men… Men…
Så kan man inte tänka när man är två
Det är bara sånt folk hittar på
Det händer hela tiden att människor helt ändrar gestalt
För den som verkligen älskar offrar nästan allt…
För ännu en liten bit av paradiset
Tryggt inlindad i det rosa diset
Det är inte självklart
Inte ännu för mig
Jag räds orden
Jag räds tonfallen
Jag tror att de kan döda allt
Jag skälver av rädsla
när röster blir kalla
Som om kylan är det sanna
Något jag har fruktat
Det är inte självklart
att vi sitter ihop
Och inte enkelt kan brytas loss
När ögonblicken stillar sig
För ovanlighetens skull
Försöker jag att inventera
Bland gåvorna
Bland de första minnena vi skapar
Och det som lyser starkast är omsorgen ifrån dig
Två oändliga månader har gått
Två ynkligt korta månader har gått
Så mycket har vi upplevt på så lite tid
Jag går fortfarande med skakiga ben
På gungande mark
Men varje gång jag snubblar till
Ser jag din hand
Jag sitter här mitt i tröttheten
Den smög sig liksom på
Jag har nog haft den ganska länge
men nu noterar jag den mer än då
Då infernot var mitt enda umgänge
Jag känner den dova värken
Som ekon från det hemska onda
Livet lämnar märken
Jag sitter här med tröttheten
och ser allt med grövre pixligare korn
Ser på gamla bilder, där vi sitter i grupp
Ser oss högt upp i ungdomens torn
Känner tyngden i hjärtat som kärleken håller upp
Ser hur många som har fallit bort
Känner bräckligheten överallt
Dansa! Dansa! Dansa! Allt är så kort!
Nu lever jag i ilandsproblemen
Nu lever jag i logistiken
Nu vill jag vinstmaximera
I det nya livet
Korgen är full men jag fyller den med mer
Att välja är också att välja bort
Att välja allt,
är att välja ingenting
Jag undrar alltid efter att du har gått
Pratade jag verkligen om det som är det viktiga med dig?
Med dig blir jag nån annan
Nån jag inte riktigt känner igen
Jag hoppas att jag blir en bättre jag,
men tänk om det finns någon som jag helt tappat bort?
Man kan ju fråga sig, vem är då jag?
En slumpvis samling av minnesnoder,
som hjärnan hittar på mening till,
för att jag inte ska lösas upp?
Psykiatern satt där
med receptblocket som bot för alla besvär
Lyssnade forcerat med det i högsta hugg
Om biverkningar brydde hon sig inte ett dugg
Hon skrev så generöst
Körde över allt som psykoterapi kunde ha löst
Skrev ut allsköns rävgift till min patient
Hon som var stark, snygg och intelligent
Många år senare sitter hon nu här,
och är ett levande bevis på att pillervägen aldrig bär
Pillertrillarens cynism och arrogans
Den självläkande människan fick ingen chans
Bensodiazepinerna väger 200 kilo tungt
Förstörde allt som var ungt
Antidepressiva som aldrig sattes ut
Saliven och sexlusten tog slut
Orken och hoppet likaså
och nu sitter vi här, vi två
Ett känsligt hjärta Hem 