Jag börjar känna dem
De där männen på nätet
Jag kunde aldrig ana hur små de kunde vara
Bakom bilderna
Texterna
Hur smutsen smittade av sig
Hur jag tvingades bli en av dem
Och hela tiden undrar jag vad de söker
På dejtingsidorna,
är det möjligen helvetet på jorden?
Där nymfomanin och satyriasisen
är det värsta av öden?
Där tomheten vrålar ut sina ångestskrik,
oavsett hur många hål som fylls
Så slickar de smackande i sig
alla mina ärliga
transparenta ord
som är jag
Smackar belåtet,
och lämnar nöjt bordet
och tänker att det var tur
att de inte lämnade,
så mycket som en bokstav,
av sig själva
En stunds vila
Ögonblick av
Ungdoms friskhet
Kroppens egenframkallade berusning
När feromoner och hormoner
Reagerar på ett trevligt sätt
Betalas av som ett ofördelaktigt lån av ockrare
Som aldrig hade tid att diskutera lånevillkoren
Jag lär mig sakta att vara ensam
Jag upptäcker att jag inte alltid
känner mig ensam
Men jag är fortfarande rådjuret
Alltid på min vakt
Redo att reagera
Tecknen
Bekräftelsen på att allt är slut
Att jag är hon
Hon det är synd om
Hon som ingen skulle vilja byta plats med
Men så möter jag dem som har varit här,
men som har lämnat platsen jag befinner mig på,
och jag ser att det finns ett litet fönster i min cell
Det finns så många danser som jag inte förstår
Det där spelet som pågår
Och i bästa fall kan kallas för samspel
Men jag upplever så sällan sam
Utan mycket mera spel
Känner av prioriteringar
Blir sårad och känner ödslighet
I kampsport dansar man en annan dans
men där finns ändå en sorts hederlighet,
där närvaron är en förutsättning
En jabb är en jabb
En höger är en höger
En smäll är en smäll
Det är hårt men renhårigt
Konsekvenserna kommer direkt
Smällarna får mig att le
Den omedelbara interaktionen
Inte en evighetslång väntan på SMS
Livet i en dörröppning
Stressad
På väg
Hemmet som en livmoder som inte släpper taget
Något man måste göra sig fri ifrån
Något som kan sluka en
Barndomen förföljer
Alltid ett sista varv med ytterskorna på
För att inte fastna
För gott
Jag har lärt mig mäns beteenden och krumbukter
Förstår mönstren som mitt modersmål
Sofistikerade, kaxiga, underdåniga, överdådiga
Hur de försöker ta kontroll
Jag har lärt mig hur de lever på nätet,
och då blir allting plötsligt enkelt
Som om jag ser igenom allt
Och de står där helt nakna
Bakom sitt förslagna spel
Javisst, det är väldigt sorgligt,
och alldeles förskräckligt kallt
Men med mina nya kunskaper,
skulle jag kunna vara precis som dem
Plocka russinen ut kakan
Nonchalant kasta bort resten
Strunta fullständigt i vilka de egentligen är
Byta upp mig regelbundet
Och aldrig fälla en tår
Det är väldigt orättvist
Jag har alltid varit reko
Jag har aldrig spelat svår
men ändå behöver jag vandra
i svekens djupa spår
I bruset av allt som krävs
I de små skärvorna av frihet
Då nuet är allt som finns
Där söker jag det där mötet
Där två tidsaxlar når sin skärningspunkt,
och befinner sig på exakt samma plats,
och rör sig tillsammans åt samma håll
Stadens
Konsumerande
Käftar
Lyckades även sarga mig
Det sura nedfallet
Tvingade mig att härda mitt skal
Tvingade mig att spela med
I det bisarra spelet
I världen där allt är upp och ned
Jag svalde de vackra långa meningarna
Talar nu i stackato
Uttrycker mig i alldeles för korta SMS
Följer de banala reglerna
på dejtingsiterna från Sodom och Gomorra
och kallar mig själv för Venus ifrån Haga norra
Om jag sätter mig ned,
och verkligen känner efter,
så kommer jag känna hur trött jag är,
och aldrig orka att resa mig upp igen.
Kanske kommer jag att somna och
drömma om allt vi var med om.
Allt vi gjorde.
Hur vi kämpade!
Hur vi alla drömde om framtiden som låg där!
Kanske kan jag känna glöden,
som ännu var stark.
Om jag känner efter,
kanske jag upptäcker att hoppet bara var ett minne,
och inser att meningen inte hade något med målet att göra.
Kanske känner jag efter,
någon dag…
Ett känsligt hjärta Hem 