Hon lär mig att andas på nytt
Kroppen är som förbytt
Jag inser att kroppen är låst
Musklerna har slutit sig hårt
Allt jag har kapslat in för att det är för svårt

När jag släpper på spänningen börjar de att rinna
De som jag inte vill ska vinna
Tårarna som jag är så trött på
De rinner och rinner,
medan horisonten och sikten försvinner

Tänk att jag skulle behöva lära mig att andas igen
Sånt som var så självklart för 215 dagar sen