Månad: september 2018

I en etta på Söder

adminLämna en kommentar

I en famn på Söder har jag landat för en stund
I en etta på Söder blickar vi ut på månen som går sin rund
I en park springer vi under ett paraply hand i hand
Jag lever nu som i ett annat land
Vid Kajsas på kajen tänder jag en cigg
Trött och sliten. Jag som brukade vara så pigg
Denna tidigare så sunda kvinna,
hon börjar sakta försvinna
Den lutherska soldaten har sagt upp sig nu
Den som höll den uppe var du
Tänk hur vi strävade och slet
Tänk om jag vetat det jag nu vet
Jag skulle inte ha tagit allt så hårt
Jag skulle inte gjort allt som var svårt
Men det var en del av det som blev vårt liv
Underbart, kärleksfullt och ett superlativ

I skydd av mörkret

adminLämna en kommentar

I skydd av mörkret sitter jag här vid din sten
Sitter här och vilar mina bärande men darriga ben
I skydd av mörkret sitter jag trygg
Skyddad mot dagarnas blickar som gjort mig skygg
Jag berättar för dig hur jag söker
Jag berättar att jag verkligen försöker
Men att finna ett nytt liv är svårt,
och i försöken faller jag hårt
Jag är en annan. Förändringen är extrem
Mina gamla värderingar är borta, nu är jag en bohem
Det är både sorgset och fritt
Gamla bojor har jag gjort mig kvitt

Det finns inte tid för omskrivningar

admin1 kommentar

Livet är för kort för långa omskrivningar
Att gå som katten kring het gröt och hålla på
Jag kan inte leva så
Tro inte att jag inte ser näsor som är rynkade
Våra erfarenheter är inte alls är synkade

Den här gången låter jag mig inte distraheras
Den här gången håller jag blicken på vägen
Hela livet har jag varit så benägen
Så benägen att vara till lags, men haft så svårt för att ljuga
Så väldigt upptagen med att duga

Det har varit min förbannelse
Det har varit min välsignelse
Det har förorsakat mig obehag
Men det är det som har varit jag

Jag reagerar på det som är gement
Mitt samvete är rent
Mina motiv likaså
Kan inte övertyga någon som inte vill förstå

Vi kan inte trösta varandra

adminLämna en kommentar

Vi kan inte trösta varandra
Vi blir bara ensammare
Mörkare
Ödsligare
Avståndet bara ökar
Sjuka,
chockade,
sörjande,
utmattade,
krisande
Det är vi
Och vi krockar hårt
När ska livet förbarma sig?
När har vi brunnit klart?
När ska vi resa oss ur askan?
Via Dolorosa, när tar vägen slut?

Trauma

adminLämna en kommentar

Jag hoppar till när jag hör ett plötsligt ljud
Hjärtat hamrar ett solo
En våg av iskallt obehag förvandlas till het lava
Benen mjuknar och sviktar
Ensam i en bubbla
Total alienation
En minnesbild fladdrar förbi och stänger av
Ett tomt vitt intet
Fyra timmars sömn
Ljud och prat skramlar vasst
Irritationen bubblar
Rösten som blir skarp
Som vill skrika för full hals
Aptiten som försvann
Benig rumpa, platta bröst
Vem vill ha ett vrak?
Läsa text
Tappar tråden om och om igen
Det plötsliga mördande raseriet
Överrumplar
Behandlarens fråga kastar fram en minneskavalkad
Så mycket som låg gömt
Tårarna väller fram
Darrar fortfarande när jag går
Kroppen febrig
Post
Traumatiskt
Stress
Syndrom
PTSD
ropar:
Ingen idé

Förlåt, men jag måste kanske rädda mitt liv

adminLämna en kommentar

Förlåt, men jag kan kanske inte träffa dig mer
Jag kan inte tiga så att lögnerna blir fler och fler
Du visste redan från början att jag var skör
Ja det är sånt som händer när någon plötsligt dör
Det var som att du inte ville se
Det jag längtade efter kunde du inte ge
När vi inte sågs försvann du helt ur bild
Övergivenheten gjorde mig galen och vild
Jag ska minnas våra möten med glädje och värme
men nu kommer vi nog inte närmre
Förlåt men jag måste kanske rädda mitt liv
Smärtan skär i mig som en kniv,
men hellre se smärtan i vitögat brutalt här och nu
än ha den ständigt lurande i mörkret, men det förstår inte du
Jag vet att livet är så väldigt kort.
Därför ska det inte slösas bort
Och livet är så otroligt skört och kan så enkelt blåsas ut
Därför ska jag vara trygg och älskad när det en gång tar slut

Etthundraåttio dagar

adminLämna en kommentar

Etthundraåttio dagar har jag nu klarat av
och jag tror inte någon kan förstå
Sett utifrån borde det inte kunna gå
Etthundraåttio dagar har rivit och slitit i mig
Jag har hukat och tagit sats för att falla platt till marken
I mitt eget liv där jag trodde att jag var matriarken
Att jag styrde i mitt liv,
men det tog egna kliv
Överlevde men är en spillra
Som efter en tyfon som drog förbi
Jag kan aldrig få tillbaka det den tog
Det var så mycket som dog
Inte bara du
Se på mig nu
Inte alls densamma som förr
Jag befinner mig i mystiska världar
I gränslandet twilight zone
Utanför men kan ändå då och då titta in,
men måste skydda mitt tunna skinn
Trött, så trött
Värkande själ
Ögon som sett för mycket
Fötter som vandrat på stigar,
som ingen borde vandra på
Nått platser dit ingen borde nå

Kärlek och frihet

adminLämna en kommentar


När jag inte är med dig är det som att jag inte lever
Det är som att jag är en docka inställd i ett skåp
Och allt jag gör är att vänta och jag blir till ett våp
Jag är blott en spillra av mitt forna jag
Ångestdriven flämtar jag fram mina andetag
Musklerna i min kropp saknar styrka
Orosmoln stackar ihop sig kompakt
Hjärtat stampar inte längre i takt
Inom mig virvlar orkaner
Magen knyter sig i sin grop
Bröstet krampar ihop
Med livet som insats lever jag
För några alternativ har inte jag
Har satsat allt på ett enda bräde
för det är det som krävs
Underbart och skrämmande
Ångestfyllt och hämmande
Om du tror att jag vill styra dig
Att jag vill äga dig
då har du inte förstått ett endaste dugg
All jag vill, är veta att du finns där för mig
Oavsett om du flyger fri
flera tusen meter ovan jord
Oavsett om du bestiger berg
eller mediterar i Nepal
Med risk för att låta banal
Jag vill bara veta att jag lever i dig
som du lever i mig
För då gör vår kärlek mig fri, stark och kåt
om det är tvärtom för dig så skiljs vi åt
Om platonisk kärlek är det du söker
Då är det ingen idé vi försöker
Låt mig då söka min frihet någon annanstans

Du som håller mig vid liv

adminLämna en kommentar

För tjugosju år sen skedde ett mirakel
med buller och bång och spektakel
tjugo minuter innan fredagen den trettonde
Då föddes du som håller mig vid liv
i en saga som inte är fiktiv
Du som riskerade att dö,
men som har överlevt tusenfalt
Du med din inre styrka som jag bara kan beundra
Det liv du har vänt kan inte upphöra att förundra
Tänk hur vår sorg och oro till sist kom på skam
Det var en diamant som kom fram
Du har nu ett helt liv framför dig
Från stängda dörrar till öppna himlar och hav
Tänk hur livet svänger med sin stav
För första gången är det bara vi två
men det var du som sa att det måste gå
Min fantastiska son du räddade fler liv än ditt eget
Så tacksam för att du till sist tog steget
Så grattis på födelsedagen min vackra levnadskonstnär
och tack för att jag fick vara medresenär

Människor är aldrig desamma

adminLämna en kommentar

Det finns inga skydd
Det finns inget som är fast
Inte ens den allra tyngsta last
Människor är aldrig desamma
Allting flyter och ändras lite varje dag
Brutalt för en trygghetsnarkoman som jag
Starka dagar är jag uppe i livet
De svaga är jag nån annanstans
Då önskar jag att jag inte fanns
Då känns trygghet och stabilitet som ett hån
Ödsligt ekar minnet av kärleken som bara var ett lån
Nu gör den bara ont
Nu skiftar sommaren grönskan till höst
Skrämmande nu men förr gav det tröst
Jag huttrar till och stänger min jacka
Ringer min väninna och ser om hon kan snacka
Hör om hon är kvar
Hon är som hon var
Och jag tackar min lyckliga stjärna,
för att hon ännu inte har flutit sin väg