De finns de som inte vill låta någonting växa
Det är en förbaskat viktig läxa
Utvridna armbågar som försöker blockera vägen,
av rädsla för att bli passerade i alla lägen
Det är de som blir provocerade av andras framgång
och bara klappar händer när de inte vågar annat
Dem som är nöjda när kreativiteten har stannat
Det är de där som ser dig som konkurrens
och aldrig någonsin skulle ge dig en chans
Den där missunnsamheten som förpestar myllan,
och som vill att du lägger drömmarna på hyllan
Får allt växande att vissna och krympa
Kan bara söndra och stympa
Leenden som inte når ända upp
Blickar som flackar och tittar under lupp
Tillgjorda röster som skorrar falskt
Som ättika på växter
kamouflerat i utlagda texter
Spring så långt bort du kan
I deras ögon blir du aldrig grann