I Barcelona sjuder livet dygnet runt
Men platsen saknar betydelse när fundamentet är tunt
Inga vackra vyer kan stilla min längtan till livet som var
Inga goda drinkar kan minska min önskan om att du skulle vara kvar
Att veta att min väg ska kantas av hopp och av svek
Att se att de flestas moraliska kompass är ganska så vek
Som en pastisch av en äldre tid,
upprepas ytligheten i en ny hybrid
På Opium club lyser bling bling och stass
Männen i kavaj och kvinnorna i strass
Att gå på techno i såna kläder
Svettas ihjäl i stekhett väder
Är ett helgerån på hela kulturen
Sån dynga är i strid med naturen
Så vi sätter oss i en taxi till Marula Café
Levererar värme och äkta kvalité
Månad: augusti 2018
Jag har inte lärt mig
Det sägs att livet lär oss
Att erfarenheterna gör oss rika
Det som inte har ihjäl oss
Och allt det där de brukar predika
Men jag har inte lärt
Jag har inte utvecklat mitt sinne
Jag har tvärtom tärt
På det viktigaste innerst inne
Inte heller har livet stärkt min stackars kropp
Eller grundat marken under mina fötter
Tvärtom har jag tappat allt hopp
Och jag saknar alla mina rötter
Den enda trösten
Den finner jag i dem som redan har levt klart
Det är något med rösten
Hos den som kan se att livet passerar så snart
De hastigt dömande
Snälla hugade Facebook skribenter,
jag söker och längtar efter riktigt intellekt!
För jag börjar tröttna på okunskapens nyttiga assistenter
Genomtänkta analyser vore en sån härlig fläkt!
Istället kommer konstruktivistiska hypoteser
snickrade i hemmets trygga vrå
I parti och minut kommer dessa naivistiska teser
Nog borde väl tankegodset hålla en lägstanivå?
Hur kan man leva utan historiens bittra men viktiga fakta?
Hur kan man leva utan tanke på konsekvens?
Förändring från frihet till ofrihet sker sällan sakta
Men en fingervisning kan vara självmordsfrekvens
Så till er skribenter som så hastigt dömer om rätt och fel
Lyft huvudet ifrån navelskådan och se världen som den är
Ni kommer att märka att sanningen bärs av oss alla del för del
Den finns bara i mötet med den andre och det är genom att lyssna vi verkligen lär
Barcelona
Till Barcelona åkte vi året som vi gifte oss
Nu är jag här med vår ögonsten som var det viktigaste för oss förstås
Ramblan pulserar precis som förr
Men livet är förändrat och jag står framför en dörr
Hur lever man vidare, det är frågan som söker svar
Jag ser livet som pulserar och minns hur enkelt det var
Ser alla unga med livet framför sig
Vill inte tänka att det inte gäller mig
Låter mojiton värma min själ
Tänker att livet ändå vill mig väl
Tänker att jag måste glädjas åt det som är jag,
För jag kommer aldrig vara så ung som idag
Tiden
Tiden har fått en annan innebörd för mig
Minuter kan vara så oerhört långa
Så fruktansvärt outhärdliga,
och klockslag så oerhört viktiga,
men ändå luddiga
Jag glömmer så lätt
Tiden läker inte alla sår
Men kroppen gör kanske det
Med tiden
Efter alla klockslag
Klockan 05.30 vaknade jag efter en mardröm om clownen i filmen Det
Klockan 09.15 tänkte jag att jag inte ville leva längre
Klockan 09.20 tänkte jag att sörjande inte kan överleva i den här obarmhärtigheten
Klockan 09.30 skrek jag och grät över en försvunnen tygkasse som sonen lånat
Klockan 09.40 kallade min son mig för psykfall
Klockan 09.55 kramade min son om mig och vi sa båda till varandra
JAG ÄLSKAR DIG!
I sorgens fjärde månad
I sorgens fjärde månad,
flög hoppet i väg så långt
Blev så litet att det knappt kunde synas en molnfri dag
Det var också då orken tröt
Det var då jag bara grät och skrek
Ut i en tom intighet utan resonans
Det var då jag insåg hur ytligt allting är
Och om ytan krackelerar
Då är man körd
Och hela jag har krackelerat
Hör inte längre till
Vi ska köpa T-shirts jag och min svägis
På dem står det:
I hate people…
Rispor i hjärtat
Rispor i hjärtat
Blöder konstant
Smutsas och solkas ned
Allt svagare puls
Mitt hjärta som mötts och hållits
I kärleksfulla händer
Kastas nu runt
I ovisshet
I ovarsamhet
Tills våra vägar korsas igen
På mitt favoritkafé satt en dag en man
Han såg så bekant ut att jag måste fråga
Det visade sig att våra vägar faktiskt mötts
Vi började att samtala och det blev ett samtal jag skulle minnas
Han var också drabbad av sorg, och i detta nådde han mig
Vi hade många likheter och såg livet ur liknande perspektiv
När vi skildes åt tänkte jag att mött en riktigt vacker människa
Skrev gjorde han precis som jag och han fick adressen till min webb
Han verkade vara så osentimental och fri,
och jag önskar att jag kunde vara likadan
Men ju mer jag förlorar, ju mer klamrar jag mig fast
Dagen efter fick jag ett meddelande
Fortsätt skriv, fortsätt boxas, fortsätt lev
Tills våra vägar korsas igen…
Jag tänkte på kvällen att det är dem jag ska samla på
Jordänglarna…
Sorgen har alltid bott i mitt bröst
Jag tror att jag har levt rikare än de flesta
Jag har gjort det jag har velat
Och det har varit mycket
Jag har varit helt berusad av livet
Jag har älskat
Varit passionerad
Men sorgen har också alltid varit en trogen följeslagare
Som om den vetat att mitt liv skulle vara ett drabbat ett
Men regissören har också varit där och kommenterat
Påpekat att det är en fantastisk dramatik
Och i bakgrunden hörs Kurt Vonnegut: Be a sadist
Mörkret som omger mig
Jag sitter i avgångshallen på flygplatsen
Det var din arbetsplats i decennier
Jag trodde inte att det skulle göra så ont
Men det smärtar så att jag vill skrika högt
Minneskavalkaden som rullar förbi
Jag kan knappt andas och mannen som sitter bredvid får inte se mina tårar
Ensamheten blir inte mindre med tiden som går
Den gräver sig in och jag bränner mina skepp med mitt dåliga mående
Jag lever som döv och stum oförmögen att göra mig förstådd
Jag önskar att jag kunde känna att jag var omgiven av änglar,
men ödsligheten är total
Jag vill inte känna att allt är kört
Att allt är slut
Inuti mig säger en röst just det
Och vad värre är:
Den säger att mina vänner också tycker det
Ett känsligt hjärta Hem 