Jag tänker mig aldrig friheten där jag befinner mig.
Nej friheten är någon annanstans.
Och den tycks inte vara för mig.
När jag tänker på friheten ser jag gamla mossiga trollskogsträd,
Öppna fält.
Forsande vattenfall och lugnt flytande bäckar.
Stillhet och vidder.
Friheten är ett lugn.
En vetskap om att allt blir bra.
Friheten för mig är inte ett öppet hav.
Friheten vilar i en trygg hamn.
Och där är inte jag.
På natten ber jag
På natten ber jag om en
om en kropp med ett öppet varmt sinne
På dagen funderar jag på
På hur jag någonsin ska nå dit
En ogenomtränglig terräng
Ett hav fyllt av faror,
som jag måste ge mig ut på
Hinder och begränsningar
Allt som kan hända
Alla scenarier
Alla komplikationer med varandras bagage
I en trygg famn fick jag känna hur det kunde kännas,
när jag för en stund var alldeles lugn
Ett sinnenas magiska möte
Helt utan ångest kunde jag vandra hem
Kunde se att det faktisk skulle kunna gå
Någon gång
Människor jag möter
Färgar av sig
Det är slående hur starka färgfläckar jag får
Jag har aldrig tänkt så förut
Det är som att min hud är en canvas
En torr törstande canvas
Den skriker efter färg
Människor är inte betydelselösa
Har aldrig varit
men nu gör de så stora avtryck,
för jag har insett hur viktiga de är
Deras speglingar
Utan människors färg törstar jag ihjäl
Jag förstod inte förrän nu
att ett liv utan speglar blir helt svart
Första bröllopsdagen utan dig
För tjugoett år sedan blev jag din tjej
För elva år sen blev jag din fru,
men inga vackra minnen hjälper mig nu
Saknaden bränner sönder mig inifrån och ut
Ensamhetens kyla fryser ned mig utifrån och ända in till slut
Nu närmar sig hösten och jag ser framåt med bävan
Tänk hur allt suddades ut, trots all min strävan
Kvar är jag tillbaks på ruta noll,
men med ögonstenen som har koll
Han som så snabbt fick bli stark,
och fick utgöra grund när det inte fanns någon mark
Jag kämpar och sliter med att klara dagen
men idag hukar jag mig dubbelvikt som av ett slag i magen
På papperets spelplan gäller mina regler
Här är jag suverän regent
Jag har makten över varje tangent
Här spelar jag första fiol
Här kan jag till och med skjuta pistol
Här behöver jag inte nöja mig med en vacker sång
Här kan jag vråla ut min frustration och gå bärsärkagång
Och fy fan vad jag behöver leva ut
Allt jag har hållit inne för att inte någon ska slå bakut
Självutnämnda gurus på sociala medier som lever långt ifrån vardagen,
rättrådiga medborgare som inte smakat på verklighetens knytnävslag i magen,
syltryggarna som vänder kappan efter vinden,
de nyttiga idioterna som i sin okunskap vänder andra kinden
Säljer iväg sin egen kultur i tron att det är godhet
Banar väg för förtryckare och inskränkt frihet
Andefattiga individer som bara rusar på och tar allt för givet
För självupptagna för att ta in något historiskt som finns skrivet
På mitt papper kan jag be dem alla dra åt helvete
Jag kan vråla HÅÅÅÅÅLL KÄÄÄÄFTEN!
FÖÖÖR FAAAN!
Och sen kan vi sitta i armkrok och sjunga ”Kumbaya” igen
Jag kan inte se igenom dimman som omsluter mig
Se upp för här kommer mörkret
Mörkret materialiserat i en kvinna
Antimaterian ingen vill ha i sin närhet
Jag hatar livet som bara ger för att ta
Allt föds för att dö
Vi träffas för att skiljas åt
Varje hej är början på ett hej då
I glädjen i mötet finns nu alltid avskedet som en skugga
Att leva så är så fullständigt förgörande
Att stanna kvar och dö i mörkret känns så otroligt förförande
Kontaminerade minnen
Triggers som bara blir fler
Känslor som inte får plats i kroppen
Krympta väggar
Erfarenheter som inte hjälper
Erfarenheter som stjälper
Huvudet tungt av gråt
Varför ekar hela tiden
Varför du?
Varför jag?
Varför andas?
Utan dig?
Livet lärde dig att i en opålitlig värd är ensam stark
Livet lärde mig att vara ensam, är som att vara ett träd utan skyddande bark
Du sa att du skulle studera långt bort och pratade bara om dig
Jag tog farväl av dig inom mig, för i ditt liv fanns inte plats för en tjej
Livet lärde dig att dra iväg på upptäcktsfärd och aldrig slå rot
Livet lärde dig att vara hemma på flera platser på vårt klot
Livet lärde mig att den som glömmer sina rötter blir fattig till sist
Livet lärde mig att lära av de levande och av dem vi mist
Jag behöver inte dig som inte behöver mig
Du känslomässigt självförsörjande: nära relationer är nog inte din grej
Tankarna löper gatlopp
Hamnar i återvändsgränder
Väl inträngda skriker de
Förtvivlat i ångestpanik
Jag försöker gå vidare
I det öronbedövande dånet
Men slås till marken av trycket ifrån basen
Och diskanten som spränger ljudvallen
Och i bakgrunden hörs de goda råden
Ifrån dem som ännu inte varit här
Läkaren ringde och berättade att han hade sökt
Och jag var så glad över att han hade försökt,
hitta en mottagning som kunde ta emot
Men mot mitt öde kan man inte erbjuda någon bot
Det visade sig att mitt trauma, min kris
Inte är prioriterat på något vis
För resurserna ska läggas på dem som kommer ifrån krig
Jag vet att jag kommer med en störande intrig
Människor skulle inte ställas mot varandra
Samma resurser för den ene som för den andra
Men det där är bara strunt
Hjälpen i nöden är numera tunt
Ett medborgarskap i vårt land,
gör att man kommer i andra hand
Jag stöttade så många, men fick ingenting tillbaka
Skräcken växer för att allting ska braka
Ett känsligt hjärta Hem 