Det blåser snålt

Det blåser snålt och det beror inte på hösten
Det börjar bli dags att höja rösten
Klyftorna de bara ökar
Det klickas frisk på sociala medier,
men ingen är villig att offra nåt
men pensionärerna handlar på myrorna
för att klara de stigande hyrorna
Tänk så mycket dynga de fyller oss med
Politiker som bara bryr sig om sig själva
De snackar ihåligt om ideologi
fast att det verkligen är nåt de skiter i
Nu är det dags för val
och nu regnar lögner över oss som ett höstregn
De håller upp fingret i luften och ser vartåt det blåser
och det är ingenting annat än populism de har i sina såser

En dag har börjat

En dag har börjat
Den gjorde det ändå
Och skulle gjort det oavsett
Med eller utan mig
Morgonen glittrar hoppingivande
och struntar i min överdos av saknad
och ofrivilliga närhetsanorexi
Min kärlekstörst som vänts till skepsis och tvivel,
den sänder den några solstrålar på
Lyckas väcka lite glitter av längtan
fast att jag inte vill,
och skyndar sedan vidare mot förmiddagen

En jävel på att vara två

Jag stör mig på mycket i dessa tider
Jag har inga filter som skydd i vardagliga strider
Känslorna och tankarna flyger bara ut
På gott och ont och jag hoppas att det ska få ett slut
Att jag ska få tillbaks någon slags grund som kan skydda
Att hålen i min skyddande hinna ska bli sydda
Jag sitter inte på sanningen, förstår tvärtom hur lite jag vet
men jag reflekterar i vart fall inte falskt, nä där är jag asket
Många talar om att vikten av att trivas i ensamhet
Mitt filterlösa jag hör att det skorrar
I mörkret ligger ödsligheten och morrar
Kanske mottages budskapet inte korrekt,
men nåt är en smula suspekt
Kanske är det bra att leva en och en,
men jag kommer aldrig att bli den
Kanske är det faktiskt så
Att jag är en jävel på att vara två
Tänk om det är min allra bästa gren?
Att ligga tätt intill och fläta in mina ben?
Tänk om jag är en jävel på att älska mycket, ofta och länge?
En virtuos på mänskligt tvåsamt umgänge?
Tänk om jag är världsbäst på att dela tankar och känslor
och därmed väldigt enkel att förstå?
Tänk om jag är född till att vara två?

Börjar sakta ta form

Som om jag vore målad i osynlig bläck,
börjar jag ta form när jag sakta värms upp fläck för fläck
Som det osynliga barnet börjar jag hitta del för del
Det som var jag före och det som är jag efter.
Efter dig
Kanske var det därför jag drack en öl som hette panta rei
Allting flyter
Ingenting är givet
Ingenting är fast
Oftast är allt kasst
Jag lär mig långsamt att gå på nytt
Jag bygger och provar bit för bit
Bitar som passade förr passar inte nu
Den viktigaste var ju du
Inte ens min ålder är inte densamma
Mitt hjärta var mycket yngre än jag trodde
Själen är så väldigt, väldigt ung,
utan dig min visa lugna kung
Jag vänjer mig vid min andnings egna udda rytm
och kylan mot min ensamma rygg
Jag som sov naken i alla väder
somnar nu påbyltad med massor utav kläder

Två steg fram och ett tillbaks

Jag blickar fram
Två steg fram och ett tillbaks
Gott nog så
Det har jag börjat förstå
Gårdagen känns i kroppen
Mår som en räv
Ändå mår jag toppen
Jag lever
Jag är här
Livet är besvär
Jag vill bli kär
När jag är död
Ska jag ha brunnit,
och alltid haft en glöd
Mina fötter ska ha trampat okänd mark
Utmanat tryggheten jag söker så
Förlikat mig med att vara stark
Min blick ska ha stirrat ut ensamheten
Uppkäftigt ska jag ha promenerat fram
Älskat helt och fullt ända in i evigheten
Min kropp ska ha känt hud mot hud
Jag ska ha mött en själavän
Det kan inte bara finnas en
Natten glittrar vackert i höstens skrud
Två steg fram
Gör att jag orkar ta ett tillbaks
Vi är alla dödens lamm
Men än så länge andas jag in och ut
Värst är det som inte har något slut

Tillber Ninkasi


Från den ena stunden till den andra
står du plötsligt ensam, naken
På mörka ödsliga stigar får du vandra
I en alldeles för stor säng ligger du vaken

Ångesten bultar och skriker med hög röst
När helgen kommer flyr du ut i natten
Flyr undan den outhärdliga värken i ditt bröst
Du söker dig till värmen och de glada skratten

Tillbeder Ninkasi, ölens gudinna
Vilar i hennes famn i en alltför liten stund
i vetskap om att problemen inte kommer att försvinna
Som en båt som helt har gått på grund

Ifrån himlen blickar klotrund måne
Du fångar ögonblick med din kameralins
Du vacklar hem som en dövad fåne
Kvar är bara spår av ett liv du minns

 

Jag var nog helt skräddarsydd för dig

Jag såg att artisten som sjöng låten du gav till mig ska komma till vår stad
Jag lyssnar på orden och går sönder helt. Hur ska jag kunna vända blad?
Krossas av minnena av hur det var
Hur fantastisk du var älskade karl
Avgrunden breder ut sig och framtiden glider allt längre bort
Sorgen, bitterheten och ilskan har blivit till en konstig känslosort
En sort som fräter upp mitt inre och utanför känns hösten i vinden
Hösten som jag alltid längtade till förr ligger som ett rovdjur utanför grinden
Ligger där och ruvar på allt som komma skall
Allt som ska göra mig ensam, mörk och kall
Jag har inga marginaler och vandrar på den allra tunnaste is
Jag har lovat att leva vidare, men hur vet jag inte på något enda vis
Moderniteten är för komplicerad för mig
Jag var nog helt skräddarsydd för dig
Nu är jag som en märklig pusselbit som inte passar någonstans
Ska jag för alltid bli en misantrop som lever och önskar att jag inte fanns?

Väl förborgat innanför två dörrar

Väl förborgat innanför två dörrar faller mina ord till marken
Jag vet inte om de faller i god jord eller i någon jord alls
Jag ser på psykoterapeuten men vet inte vad han tänker
Jag vet inte längre om det finns någon jordmån överhuvudtaget
Det är svårt att tänka sig att någonting alls kan gro i mitt liv
Döden har slukat det mesta som kom i dess väg,
och den här gången råkade vägen vara mitt liv
Jag letar efter märken på min kropp.
Jag har ideligen gått till läkaren men än finns inga tecken.
Tecken på att döden tänker ta mig också.
Och i den svarta absurditeten ska jag brottas med alla meningslösa trivialiteter som odrabbade ägnar sig åt.

Guru

Håll dig borta med ditt tomma fattiga prat
Självutnämnda guru du sprider dina förnumstiga citat
Försöker predika meningen med livet,
fast du helt har missat perspektivet
Försöker höja dig själv med visas skrifter
Du som inte ens kan tygla dina egna drifter
Mästrar och är rättrådig som få
Publicerar på Instagram allt du kommer på
Men mig lurar du inte för du har aldrig förlorat allt
Aldrig levt när det blåser riktigt, riktigt kallt
Du har inte tappat hoppet och meningen
Du vilar tryggt i den äktenskapliga föreningen
Istället tar du allt verkligt viktigt du har för givet
Glömmer din familj för ditt inre liv och det som står skrivet
Du utmålar dig som osjälvisk och klok
Narcissism är nog det rättare ordet i varje lärobok
Men du kommer att fortsätta att berätta
Berätta sanningar för folk som inte vågar ifrågasätta
Du har satt på dig en stor lånad fjäderdräkt
Det du försöker skapa är ingenting annat än en sekt

På gymmet idag


På gymmet såg idag en skymt av någon som kunde ha varit du,
och mitt bröst fylldes av sån värme och glädje för ett kort, kort ögonblick
Det var som om någon tänt ett kärnkraftverk i min kropp, en megakick
Min stora kärlek och min livskompass
Men sen kom insikten om att jag aldrig kommer att se dig mer
Förbannade overkliga verklighet, den trycker ner
Förbannade hårda grymma insikt.
Lever bakom sorgens alienerande slöja
Aldrig kommer jag att få smyga in mina händer innanför din tröja
Kommer inte få känna din kropps outsinliga varma värme
Aldrig kommer jag att ligga i din famn så oändligt trygg
Aldrig mer kommer jag få känna dina andetag mjukt mot min rygg
Aldrig mer ska jag mötas av ditt varma leende och din klarblåa blick
Aldrig kommer jag läkas av din milda röst
Aldrig mer kommer du att stilla orosfåglar i mitt bröst