På en brygga i en park
kan man njuta av ensamheten
eller bli påmind.
På en brygga i en park,
kan jag inte bestämma,
vilka som ska stå på scenen.
Kärleksparet i morse gjorde ont,
men yogin som tog selfies,
väckte inte något annat överseende.
Turisterna ifrån Asien som stressat tog bilder
fick mig nästan att tycka att jag hade det bra.
När de alla hade gått sin väg,
dukade naturen upp ett verkligt skådespel.
En stor fisk plaskade i vattnet,
så hårt att ringarna bredde ut sig som en helikopterplatta,
och intill flög en fågel iväg,
som jag tror var en trana,
en fågelsort jag aldrig sett förut.
När jag låg där på plankorna,
på en brygga i en park
med solen flödande
mellan tunna, tunna molnstrimmor
i en glittrande vattenspegel,
kunde jag känna mina andetag,
för första gången på länge.
Ett samtal hördes på avstånd,
ifrån två kvinnor som passerade,
och då fick jag syn på änderna och deras ljuvliga duniga ungar,
som höll till vid vassen intill.
Då tänkte jag: Tänk att allt det här fick gratis!
Inte mer än rätt när naturen nästan stal allt jag ägde och hade…