Psykoterapeuten sa att han tror att det kommer att gå,
även om det kanske inte verkar så.
Han sa att det finns resurser hos mig som jag inte kan känna av just nu.
En misantrop var inte vad han såg sa han och log,
och jag tänkte att allt hopp kanske ändå inte dog.
Jag känner att jag vill tro honom.
Jag känner att jag vill.
Åtminstone mer än i april.
Just idag känner jag mig lite starkare.
Kanske kan man lära sig att stå ut.
Kanske har smärtan och det onda ett slut.
Fyrtiofem minuter försvann jättefort.
Jag gick ut i solen och såg en skrudad stad.
Jag gick ut och kunde se alla blommor och blad.
Ett känsligt hjärta Hem 