Labilt är ordet.
Labilt svajar till skillnad ifrån stabilt.
Blir därför inte heller habilt,
möjligen mer infantilt,
särskilt när sonen blir pappa åt sin mor.
Livet blir aldrig som man tror.
För ett ögonblick kan jag se ljuset
och känna solens barmhärtiga värme.
Jag kan andas in försommarens hoppfulla dofter,
och låta mig få ro i dess sceneri,
som när jag fick vila mitt huvud i ditt knä.
Din kropp. Aldrig avvisande.
Din själ. Alltid där.
Sen skiftar scenen,
och trafikens brus stör mina tankar.
Människornas sorl blir påträngande och innehåller bara idiotisk smörja.
Labilt är ordet som beskriver hela mitt väsen. Numera.
Habilt är ordet som beskriver det som varit. En avslutad era.
Infantilt var mitt synsätt, men vem är jag att värdera?
Går som på en svajig is, där risken för att ramla ned i en vak,
ständigt vilar hotfullt ovanför mitt huvud.
Mitt trötta oroliga huvud som vilade så lugnt i ditt knä.
Du min trygga lugna hamn, din mjuka varma famn, som alltid bjöd på lä.