Att se horisonten ligga oändligt långt borta
får ångesten att komma till ro.
Ett öppet hav framför mig,
det var så jag såg livet.
Möjligheterna glittrade i kapp,
i morgonluften som lekte ta fatt.
Trivsamma trion är nu en duo,
inte en evigt dyster duo, hoppas jag innerligt.
Kanske kan vi bli en dynamisk duo,
det önskar jag av hela mitt hjärta.
Men det är så svårt, det gör så ont.
Att det här skulle hända oss.
Nu sitter vi här vid kanten till ett hav i Spanien,
där du borde ha varit med.
Vi blickar ut mot en helt ny horisont.
Sorgen ligger där alltid, men det nya livet läggs till.
Så säger de som vet.
Jag vet ännu inte om jag vill.
Jag lovar bara en dag i taget.
Kanske bär mina simtag.
Kanske sjunker jag av tyngden av sorgen,
i ett hav som inte längre glittrar.