Krossat glas
Skrik
Tjutande däck
Förtvivlad gråt
Det var inte så det gick till,
men det är ändå som om du dog i en bilkrasch
i ultrarapid
Vi såg katastrofen,
men kunde ingenting göra för att förhindra den
Vi fick diagnosen,
men kunde ingenting göra för att lindra den
Du dog
Men det var jag som kraschade
Månad: april 2018
Psykologen och min stora sorg
Psykologen bjöd in mig på sitt rymliga rum
Hon frågade om mina besvär
Jag berättade om den förtärande sorgen
och livet som jag inte mäktar med
Jag hann inte berätta färdigt om min utsatthet,
innan hon avbröt mig och mina tårar
med att kommentera det som var positivt i det jag sagt,
som om det andra inte passade in
Hon berättade för mig om hennes bild av vad jag varit med om
Det var inte alls samma bild som jag hade
När jag invände tycktes hon bli förnärmad
och slog ut med sina händer i en avvärjande gest
När jag lämnade psykologens rum
kände jag mig ännu sämre än när jag kom.
Jag var dock säker på att vi inte skulle ses igen,
för det rymliga rummet till trots,
fanns där inte rum för mig och min sorg,
och inte ett enda frö av hopp hade såtts.
Reser med hål i våra hjärtan
Vi bokade den där resan som vi pratade om
Vi bokade resan som vi så hett önskade och som,
vi skulle ha fått alla tre
Vi åker nu
Utan dig finaste du
Hjärtat slits itu
Älskade, älskade, älskade
Eller är du kanske med ändå?
Ett litet tecken kan vi väl få?
För hur kan vi annars leva?
Vi försöker att leva för dig
men hålet i hjärtat är så stort
Smärtan och saknaden så stor
Varje tanke minner om dig
Vår älskade
Vi reser nu till värmen och stränder,
som du skulle ha älskat
vi som skulle ha rest till så många länder
Vi köpte resan sådär förnuftigt som du skulle ha gjort
Vi reser med den vedervärdiga smärtan
Vi reser med hål i våra hjärtan
Åh himmel brinn
Åh himmel brinn
Färga marken röd
Jag kryper ur mitt skinn
Det här blir min död
Åh vind, smek min kind!
Torka mina tårar
Spela min lind
I denna värld för dårar
Åh himmel brinn i all världens färg
För mitt inre förtärs av allt svart
Vägen är spärrad av svarta berg
Allt står still jag kommer ingenvart
Tänk att jag aldrig förstod
hur hårt och kallt det är utan dig
Hur skyddad jag var av ditt mod,
under dina vingar hade du mig
Nu är jag ett naket fruset barn
och ska lära mig att leva på nytt,
och hålla mig undan förtvivlans garn
Navigerar i ljuset av tiden som flytt
Medan du är borta
Jag packar nu ihop mitt liv med dig,
och ibland inser jag att du inte kommer tillbaka
och då skriker jag rakt ut
Sen tänker jag att jag måste göra något under tiden
Medan du är borta
Medan du gör det du gör
Där du är
Allt är obegripligt och omöjligt att ta in
Men det jag förstår är att jag måste börja om
Efter rånet
Rånet på vårt liv
Jag måste inventera
Måste se vilka som ingår i mitt liv
Måste vårda de äkta och de fina
De lyser nu så starkt
och de andra är som en falnande låga
och dör ut av sig själv
Som fallen ifrån skyarna
Som fallen ifrån skyarna
En annorlunda existens
Bortom det normala
Det vanliga
Åh vad jag saknar det!
Våra avskedskyssar innan jag
gick till ett arbete som krävde för mycket
Som fallen ifrån skyarna
möter jag skyndande människor i vårsolen
jag går i ett annat tempo
Med en annan blick
Jag ska ingenstans
Springa hem till ekon
Jag går på skärvorna av mitt liv
Varje skärva
Ett minne
Varje minne lika smärtsamt
Lika mycket saknad
Förlust
En förlust är ett svart hål
Man kan inte leva på minnen
Varför skulle det vara ett liv?
Att leva på minnen,
när man bara vill leva utav bara helsicke
Men inte utan dig
Springa hem till ekon
Är inget liv
Vi föds att tro att vi ska leva för evigt
Vi föds att tro att vi ska leva för evigt.
Vi luras att tro att vi har fått löfte om en framtid.
En garanterad ålderdom som vi pensionssparar till.
Åh ungdomens sturskhet och självupptagenhet,
oövervinnerligheten i starka kroppar!
Tänk vilken tur att vi inte genast förstår
hur förgängligt allting är!
Tänk med vilken fruktan vi då skulle blicka framåt!
Men kanske skulle det kunna vara vackert att veta,
att en människa bara passerar här på jorden som en vindpust.
Ibland en varm värmande lugnande vind.
Ibland en kall ruggig vind som tränger igenom märg och ben.
Ibland en stormvind som ruskar om allt och alla.
Ibland en lätt bris som en sakta smekning.
Sen inget mer.
I efterdyningarna syns förändringarna,
men med tiden falnar minnena
Kanske tar någon liten vind vid,
eller så startar bara en helt ny.
En ny dag, en helt annan vy.
Och sakta förvinner spåren av det som var.
Lyckliga eller olyckliga hänger en del av oss kvar.
Inte ens det simplaste fä
Jag går på kyrkogården och tänker så många fula tankar
jag tänker så mycket elakt,
om att det borde varit någon annan som blivit sjuk än du
Någon vidrig, omoralisk, svekfull, lat karaktär som inte brytt sig om varken
andra eller sin kropp eller själ.
Men så tänker jag på dig och skäms,
för du skulle inte önska livet ur någon.
Inte ens det simplaste fä.
Nu ska jag alltså fortsätta utan dig.
Jag ska leva utan dig, mitt välvilliga vittne,
utan din vänliga varma spegling
Jag ska sitta här i all min fulhet,
min ynklighet utan den minsta reflex ifrån dig.
Nu ska jag sitta instängd i mitt inre mausoleum av dig,
ensam och oförstådd.
Syns inte alls
Man skulle kunna tro att allt vi upplevt tillsammans,
All kärlek skulle avteckna sig i relief i våra ansikten.
I våra kroppar.
Men det syns inte alls.
Det är obegripligt.
Du är tatuerad på insidan av hela min hudkostym.
Och ändå kan jag gå där på stan,
utan att något endaste dugg av dig syns utanpå mig.
Ett känsligt hjärta Hem 