När man har blivit tillräckligt misshandlad av livet
slutar det att kännas
Då upphör rädslan
Livet blir ett dunkelt brus
som inte berör
Jag skrattar ett ihåligt skratt
åt de oupplysta
som strävar på efter målet som inte finns:
guldet vid regnbågens slut
Jag bad inte om att bli upplyst
jag ropade inte: Stanna världen!
Jag bad inte heller om att bli född
Allt jag bad om togs däremot ifrån mig
och det mesta lämnades aldrig tillbaka

Jag gömmer mig bakom min datorskärm
utan den känner jag mig naken
Som om människor skulle kunna se rakt igenom mig
Se hur mitt inre är trasigt och dött
Som om sorgfåglarnas flaxande i bröstet
skulle synas genom huden, genom kläderna
Som om det inre skrikandet,
verkligen skulle höras
Nu förstår jag hur det känns,
men jag bad aldrig om att bli upplyst