Nu går jag nog inte att lappa ihop.
Nu är det nog försent.
Du var min superkraft.
Nu är jag helt naken.
Livet kan bli hur hemskt som helst.
Det finns inget stopp.
Slumpen är dessutom blind,
och drabbade oss gång på gång.
Nä det här är ingen hoppfull sång!
Nä det är inte en hyllning till livet!
Och jag ligger på marken,
andas knappt efter den sista knocken.
Någon säger att jag måste resa mig,
men jag är inte säker.
Jag vet inte varför.
Varför ska jag andas,
om jag inte får vara med dig?
Varför ska jag leva då?
Varför ska jag somna och vakna,
om du inte ligger i min säng?
För vem ska jag visa mina snäckor och stenar?
Vem kan någonsin spegla mig som du?
Månad: mars 2018
Tomt, tomt, tomt ekar rummen
Tomt, tomt, tomt ekar rummen
Tomt, tomt, tomt ekar rymden
Utan dig
En omöjlighet framför oss
För åtta veckor sedan
Då var du frisk
Då hade vi framtid
Vi tre
Trivsamma trion
Nu försöker den decimerade duon
Nu försöker den att klara att existera
Utan dig
Som att andas napalm
För ett dygn sen andades du
Andades vi
Tomt, tomt, tomt ekar rummen.
Tomt, tomt, tomt ekar rymden
Tomt ekar våra förtvivlade skrik
Världen blir aldrig mer sig lik
Värre än all smärta som existerar
Backa lämna space
När döden är nära,
kommer inte bara nära och kära.
Folk skyndar till,
jag vet inte vad de vill,
människor som inte funnits me,
vad är det ni vill se?
Min krigare var stolt, vacker och stark,
och ska inte beskådas sjuk och hjälplös som i en park.
Så andas, backa och lämna space.
Det betyder inte ett skit att du visar ditt face.
Nu är det nämligen definitivt för sent,
att kompensera för att engagemanget var klent.
Säg istället med ett mess att det saknas ord,
för detta vidrigt jävliga som har hamnat på vårt bord.
Låt den trivsamma trion få göra sitt avslut som de vill.
Låt dem fridfullt få sova bredvid varann till deras älskade blir still.
Sista gången hon såg havet vid Coral Cove
Hon kommer aldrig att komma tillbaks igen
Hon kommer aldrig mera dit
Och det är märkligt,
för sista gången hon såg havet,
vid Coral Cove,
då var det som hon visste.
Det var sista gången.
Kanske spränger hon sig upp genom isen
som en Eurydike ifrån mörkret.
Kanske kan hon få kraft från oväntat håll?
I själen har klockan slagit timmen noll.
Allt jag vill ha är du
Jag hör vågorna som slog emot stranden.
Jag känner värmen ifrån solen,
när vi satt på stranden under ett kokosträd.
Jag känner dina ben mot mina medan vi åt.
Jag kan känna din hud mot min.
Mina smekningar så hemma på din kropp.
Din röst som gör mig så glad.
Allt jag vill ha är du
Du är syret i luften,
du är våren och sommaren,
du värmer upp frusna själar.
Du är för alltid intatuerad i mitt inre.
Jag kommer att leva i en helt annan värld,
men jag ska leva för dig
Jag ska verkligen försöka,
men jag kommer inte vara densamma
för jag är inte längre hel. Jag är halv.
Jag har stängt
Jag har stängt firman.
Jag AB finns inte mer.
Alla drömmar.
Alla böcker.
Allt jag trodde på.
Det visade sig vara lögn.
Inget är beständigt,
så varför ska man lägga något på hög?
Varför ska man tro på en framtid?
När den bara kan ryckas bort?
När orättvisan träffar oss flera gånger?
Vi träffades av blixten flera gånger,
vad är rättvisan i det?
Jag har tagit ned skylten och kastat den all världen väg.
Jag är inte hemma.
Det som syns är bara ett tomt skal.
Hela världen snurrar på,
fast allt borde stå helt still.
För utan dig kan ingenting fungera.
Utan dig blir världen inte bara fattigare,
utan helt bankrutt.
Nej, jag har stängt på obestämd tid.
Var sorgen bor
Jag vet exakt var sorgen bor.
Det är inte bara i hjärtat som många tror.
Den bor i varje liten fiber,
den har ätit sig in i varje cell.
Den anticepatoriska sorgen,
har förändrat hela mig.
Brutit ned varenda muskeltråd.
Slukat hela mitt energiförråd.
Jag kan inte längre förstå livet utanför.
Jag äcklas av andras vardag så fylld av liv.
Varje dag är en orimlighet,
och ständig kommer nya.
Hur kan man någonsin bli hel?
Hur kan man bli hel när det fattas en del?
Hur kan man andas morgonluft,
när framtiden dog?
När man blivit paria för andra?
Ett mörker människor helst undviker.
Varför konfrontera när man kan väja?
För det finns ju ingenting att säga.
Min prins vilar trött.
Min prins vilar trött.
Kampen kostar på,
skratten likaså.
Men å som han kämpar,
min tappra fina prins!
Jag är hans sekundant,
hans pansarsoldat.
Min prins, min bästa kamrat.
Nu faller mörkret över oss,
och i natt kan jag andas,
och njuta av min kind mot hans.
Lycklig över dagen vi fick.
Den jästa dryckens falska mening
Jag upphör inte att förvånas och fascineras,
över att drickandet genom hela livet involveras.
Denna oerhörda förtjusning,
inför helgens berusning.
Den jästa drycken som förutsättning,
för att kunna inmundiga varje anrättning.
Denna förutsättning för att kunna slappna av,
och glömma vardagens gråhet och krav.
Denna förutsättning för att kunna tala om det som känns,
och alibit när man har gått för långt och berört det som bränns.
Detta legitima undvikandebeteende.
För att orka med ett leende?
Denna förutsättning för att känna kärlek och tillhörighet,
fast att den lämnar alla andra i ensamhet.
Och ångesten får växa och gro,
den utmanas inte, utan lämnas i lugn och ro.
Och så en dag upptäcker hen kanske att det var drogen som gav livet sin falska mening
och inleder den långa vandringen mot en andlig rening.
Upptäcker då alla ursäkter och lögner om fina viner och utsökt champagne.
Alla bortförklaringar om den goda smaken och vad som passar till lasagne.
Ett känsligt hjärta Hem 