Du har redan bländat så mycket
Du har alltid funnits där,
vetat vad du skulle göra,
varit ett rotsystem för mig och min familj.
Men nu när nöden drabbade oss,
skiner du och strålar ut så mycket värme,
att min bröstkorg känns trång.
När ensamheten och ångesten känns outhärdlig,
så hör du av dig.
Pratar om att det kommer att gå bra.
Pratar om vad vi ska göra.
Gör ett hål i den gråsvarta väggen,
och visar på vägen som faktiskt finns framför,
fast att den inte syns på håll,
under skuggorna.
Du månar och tänker på oss,
är som en flytväst åt oss drunknande.
Du kommer med mat och bäddar mjukt.
Du får mig att börja tro.
Tro på värme och medmänsklighet.
Tro på att ta hjälp av andra.
Tro på att jag kanske inte,
kommer fastna här på botten för evigt.
Tack vare dig min vän,
djupt rotad i mitt anknytningssystem.