Jag måste planera.
Jag orkar inte vara spontan.
Min kraft räcker inte.
Jag tål inte något oväntat.
Allt blir till oöverstigliga problem.
Jag ligger och grubblar
och känner ren skräck.
Jag känner mig värnlös
bland en hop vargar.
Jag vet inte vilka jag kan lita på.
Vill de mig väl?
Styrs de av en annan agenda?
Vill de slita köttet av kroppen,
när jag sänker garden?
Såsom jag vet att det brukar bli.
Ska de smutsa vår kärlek och vår sorg,
med sin krasshet,
med sin simpelhet,
eller vill de gott och rent?
Jag svävar i ovissheten,
utan kontrollen jag så väl behöver.
Amygdala har tagit över
och endast de få människor,
som bor djupt i anknytningen
har ett enda ansikte.
Ett känsligt hjärta Hem 