Människor som drabbas av döden,
kan bete sig precis hur som helst.
Jag vet ju det.
Men ändå när det händer,
så tror man inte att det är sant.
Ofta är det dem som borde vara nära,
som visar att de inte alls är det.
Som blir krassa och kalla,
och börjar prata om sitt.
Börjar prata om pengar och praktikaliteter,
när himlen har fallit ner,
och marken försvunnit under fötterna.
Sånt glömmer man aldrig.
Svinighet som aldrig kan skylas över.
Kyla som aldrig kan bli till värme.
Det var nu vi behövde er,
men ni trädde inte fram.
Farväl för alltid,
och tack för att vi fick veta.

Människor som drabbas av döden,
kan bete sig precis hur som helst.
Några börjar glänsa och glimma,
kliver fram och lägger sin värme över oss.
Håller om och vaggar oss till sömns,
talar om en dag i taget,
lovar att vi kommer att överleva.
Kommer med mat,
kommer med omsorg,
håller om och finns där.
De kommer finnas i våra hjärtan för evigt,
för nöden prövar vännen,
som ett sanningsserum.
Nu vet vi vilka ni är och vi släpper er aldrig.