Hon målar bara med svarta nyanser,
för det är det enda hon ser.
Det finns inget skimmer
och färgerna på färgpaletten är döda.
Alla har smält samman till en sörja,
gjord på likdelarna av hoppet och framtiden som dog.
Iklädd sin gamla målarskjorta målar hon fram
atomlandskapet som omger henne,
men så länge penseln rör sig över duken
kan hon andas
och hon vill andas,
det vet hon nu
Hon vill leva för sin ättelägg
så därför målar hon vidare,
utan att stanna upp.
Månad: februari 2018
Smaken av politik
Tomma ord med en syntetisk smak,
en kedja av ord som inte är rak.
Ord med en smak av beska,
som gör allt annat än att läska,
och är också helt utan substans.
Producenten tycks vara någon annanstans.
En unken, vidrig eftersmak,
som mat ifrån ett ruffigt hak,
eller efter mat som blivit skämd.
En krögare skulle ha blivit stämd.
Ord som sprungna ifrån en robot,
med avsaknad av känslor, empatilös och kall,
lämnar efter sig den obehagliga smaken av metall.
Den smak man får när det handlar om liv eller död,
och den andre inte bryr sig om din nöd.
Andra producerar ord som doftar bubbelgum,
magen förblir tom, känner sig lurad och dum.
Programledare
De stora programledarna sitter på sina troner,
får styra fritt och ses av miljoner.
Med tiden ökar takten,
på utövandet av makten.
De formar sina frågor med redan givna svar.
Den sanna kunskapen som de själva har.
Det de själva vill kalla journalistik,
är politik utan möjlighet till replik.
Med sina trollspön kan de förminska eller förstora
och skapa en sanning: Invänd och du kan bara förlora!
De sitter i TV soffor likt despoter.
Fördömer och förlåter.
Infotainment och snuttifiering.
På motargument finns ingen sortering.
Åskådaren
Jag levde som en observatör,
lite vid sidan av.
Livet etsade sig fast som ett eko,
och jag sparade minnena,
känslorna, orden, beröringen, smakerna och dofterna
och la dem i mina inre magasin.
Som om jag vore en upptäcktsresande.
Som om det skulle komma ett sen.
Hur mycket jag än påmindes om förgängligheten,
kunde jag aldrig bli mer än en åskådare.
Kanske gjorde livet på riktigt för ont,
för att komma nära,
eller så är det bara så jag är skapt.
Jag samlar och sparar allt:
det hemska,
det fula,
sorgen,
hatet,
ångesten,
rädslan,
smärtan,
det vackra,
det underbara
glädjen,
nyfikenheten,
det förunderliga
och framförallt: kärleken.
Och jag kommer att bära allt vidare.
Och en dag ska jag plocka fram allting,
då vi möts på riktigt,
och berätta,
för er alla,
som gav mig värme.
Som gav mig ljus.
Något jag aldrig får
Jag vet inte vad det är
jag väntar mig av ett möte
men det är i alla fall
något jag aldrig får.
Det där ständiga pratandet förbi varandra.
Tillställningar med krystade skratt och leenden.
En redan förutbestämd koreografi,
där meningarna måste vara i olika längd,
beroende på vem man är.
Jag förstår att det är mitt eget fel
Jag blir alltid konstig,
när väggar och tak kommer för nära.
När jag vet hur lätt bilan faller.
En smekning
En hand
En smekning
Kan lova så mycket
Kan stanna upp
och lämna så mycket besvikelse
Kan kännas varm
Kan kännas het
Kan kännas kall
Kan kännas loj
Kan kännas likgiltig
Kan lämna så mycket längtan
Så mycket sorg.
Fredag igen
Fredag igen.
Den här gången ska jag passa på.
Passa på att leva helt och fullt,
så att jag inte blir så bedrövad på måndag igen.
Inte behöver känna att jag inte har något liv,
att jag inte har använt mina sinnen.
Inte känt lukten av skog och gräs.
Låt mig slippa känna så en enda gång till.
Låt mig slippa pendeltågets samlade ångest,
bland avstängda resenärer,
som inte vill vara där.
Som instängda fåglar,
som tappat tron på att få känna vinden under sina vingar,
sitter vi där med tufsiga fjädrar.
Jag skulle inte vara här.
Skulle ha blivit något annat.
Någon annan.
Skulle ha varit fri i själen,
och skulle ha varit en av dem som slapp.
Skulle varit fågeln och bara flugit iväg.
Poesi
Hantverket är bara medlet,
inte konsten.
Du tar ett ord och ger det en mening,
genom att lägga dem på rad eller ett och ett.
Du tar det i din kropp och känner hur det känns,
i varje nerv, i varje fiber.
Du smakar på det och gör det till ditt,
och ingen annans.
En dag kommer någon annan,
att ta dina ord
och göra dem till sina,
och ingen annans.
Och det är precis så det ska vara.
Ett känsligt hjärta Hem 