Dag: 5 februari, 2018

Jag levde som en observatör,
lite vid sidan av.
Livet etsade sig fast som ett eko,
och jag sparade minnena,
känslorna, orden, beröringen, smakerna och dofterna
och la dem i mina inre magasin.
Som om jag vore en upptäcktsresande.
Som om det skulle komma ett sen.
Hur mycket jag än påmindes om förgängligheten,
kunde jag aldrig bli mer än en åskådare.
Kanske gjorde livet på riktigt för ont,
för att komma nära,
eller så är det bara så jag är skapt.
Jag samlar och sparar allt:
det hemska,
det fula,
sorgen,
hatet,
ångesten,
rädslan,
smärtan,
det vackra,
det underbara
glädjen,
nyfikenheten,
det förunderliga
och framförallt: kärleken.
Och jag kommer att bära allt vidare.
Och en dag ska jag plocka fram allting,
då vi möts på riktigt,
och berätta,
för er alla,
som gav mig värme.
Som gav mig ljus.