Månad: januari 2018

Jag har inget att lära om sorg

adminLämna en kommentar

Himlen föll ned över mig,
ännu en gång.
men den här gången rämnade också marken.
Jag har gråtit, skrikit och förbannat gudarna.
Jag har vrålat varför.
Varför jag?
Varför vi?
En sak vet jag dock säkert:
jag har inget att lära om sorg.
Har vandrat de där fördömda stigarna förr.
Den där jävla döden.
Den här gången ska jag skicka tillbaka brevet.
Jag ska märka det med adressaten okänd.
Stämpla posten som obeställbar.
Vi dör allihop.
Vi är alla döende.
Det är det enda vi verkligen vet.
Min älskling du kommer aldrig vara ensam.
Jag viker aldrig ifrån din sida.
Men hur blir det med mig?
Ensam kvar i ett öde land?
Nej, nu tar vi det där jävla brevet,
och skickar det all världens väg,
så passar vi på att leva utav helvete,
medan vi är döende.
Lever på av bara fan,
innan vi dör.

Jag tog dig aldrig för given

admin2 kommentarer


Det finns inga andra än oss,
som vet hur det är,
och hur det har varit.
Vad vi har.
Och har haft
Nu har vi bara nu.
När tankarna rusar framåt,
hugger skarpa knivar rakt igenom kroppen min.
Där vilar bara svärta och mörker,
så jag backar tillbaka till här och nu,
och märker att det som ligger framför är vackert.
Jag tog dig aldrig för given,
och vi slösade ingen tid.
Så jag stannar kvar.
Framtidslös.
Här och nu.
Andetag för andetag.

Jävla januari

adminLämna en kommentar


Det var alltid du som var bra på datum
För mig var de aldrig riktigt exakta
Men tredje januari glömmer jag aldrig
Då ringde läkaren
Dina provsvar
Chock och ovisshet
Förvirring
Femte januari mer besked
Svart mörker
Skräck
Övergivna i en atomvinter
Allt förändrat
Dag för dag
Timme för timme
Minut för minut

Sjätte januari
Då ramlade taket in
och framtiden rämnade
Då sjönk allting in
och jag inventerade
Började ta ut förlusterna i förväg,
och då hamnade jag i helvetet
Det mörkret hade jag aldrig sett,
trots allt vi varit med om
Då grät jag tills min kropp inte orkade mer
Sen satte ångesten in och visade slutet
Ett oändligt mörkt vatten av meningslöshet,
och fullständig övergivenhet
Jag sjönk som en sten mot botten
Jag och skakade av sköld och utmattning
Magen var helt i uppror,
kunde inte ens behålla vatten

Sen lyfte jag luren,
och bad om hjälp
Och det fanns någon där
Faktiskt flera stycken
”Vi finns här för er”,
ekar nu inom mig,
ligger runt oss som en varm filt,
i den nya okända,
märkliga värld vi har hamnat i

Du sover inte längre lugnt om natten

adminLämna en kommentar

Du sover inte längre lugnt om natten.
Dina andetag lugnar inte som förr.
Jag önskar att jag kunde ge dig ro i stilla vatten,
men det vi har hamnat framför är en gigantisk dörr.
Jag vill inte vara någon annanstans,
än här med dig. Vid din sida.
Du är allt för mig, min andra chans.
Jag stannar här, redo för att strida.
Vi lovade ju varann.
Vår kärlek är inte som andras,
du är en mensch, en riktig man,
och kan verkligen inte klandras.
Det vi har är en evig låga.
Det vi har är allt.
Får oss så ofta att våga.
Det är aldrig kallt.
Så länge vi andas djupa andetag,
och lägger oss tätt intill.
kan inget rubba våra hjärteslag,
nej tiden kommer att stå still.

Aldrig mer landa hårt i betongen

adminLämna en kommentar

Jag vill aldrig, aldrig mer landa hårt i betongen.
Jag vill aldrig slukas upp av det svarta.
Som jag gjorde den där gången.
Mina vingar ska ingen få klippa igen
Mitt värde ska inte lämnas för bedömning av någon annan,
För jag känner mig bättre än någon vän
Det låter så enkelt,
men är så svårt,
för i stunder av trytande ork kan ord och blickar få fäste,
och trycka ned mig så hårt.

 

Att vandra bland människor.

adminLämna en kommentar

Det är en konst att vandra bland människor,
att kunna ge och ta emot,
men bara det som gör stegen lättare.
Tänk hur ofta orden har fastnat,
och tyngt mig som bojsänken.
Generositet kan bara ges i generösa miljöer.
Brist ger brist på brist.
Jag simmar i kalla vattendrag.
Solens få strålar får inte min kropp att sluta huttra.
Min uppmärksamhet på alla faror,
har fått min nacke att börja värka.
Har fått mig att drömma om att lämna allt.
Jag tror att jag klarar mig utan det.

Du var full av liv

adminLämna en kommentar

Du föddes och jag var ung
Du var full av liv,
vilja och känslor.
Jag var överväldigad.
Dina stora vackra blå ögon,
förlorade jag mig i.
Ditt leende kunde värma upp städer.
Jag kände mig ovärdig.
Hur kunde jag få en sån gåva?
Sen förstod jag.
När vi pratade med läkaren.
När han sa att du skulle dö.
Och du hade inte ens fyllt tre.
Jag var alltså inte värd gåvan.
Försök att leva som vanligt, sa läkaren.
Hur skulle vi någonsin kunna leva som vanligt igen?
Ingenting blev aldrig någonsin vanligt igen.
Men du var full av liv.
Dagarna gick,
och du lever än,
och mer än någonsin.
Och frågan står kvar.

Kvinnan med den djupröda klänningen.

adminLämna en kommentar

Kvinnan med den djupröda klänningen med utslaget hår
Hon springer i den vackra parken med regntunga skyar och blöta färger.
Hon är fri och lycklig och kan göra precis vad hon vill.
Hon ser det vackra i det lilla,
och kan fånga en stund i sin hand.

Hon vet att hon är fantastisk,
Och att livet är det.
Hon kan skilja agnarna från vetet,
hålla kvar glittret glittrande,
och vet vad som är värt i ett land.

Kvinnan med den djupröda insikten dansar med djuprött böljande hår.
Hon dansar i de salar hon önskar,
och är inte bunden av konventioner.
Kvinnan med de djupröda läpparna har kärlek i hela sitt nervsystem,
och bär den enkelt i sin famn.

Lusten och åtrån flyter fortfarande djupröda i hennes ådror.
Nyfikenheten likaså
Hon finns där hela tiden för mig som en förnimmelse,
av lugna vågor som får mig att andas,
och visar vägen till min hamn.

Jag tänker klä mig i min vackraste klänning
stövlar och purpurröd kappa,
och dansa bland träden,
andas in doften av nyregnat regn,
och låta vinden ta tag i mitt paraply,

Jag ska jaga vinterljusets få timmar,
och jaga tvivlet på flykten.
Ångesten och rädslan får gasta för full hals,
överröstade av livet självt,
som manar starkare att var dag är ny.

Världsmedborgaren

adminLämna en kommentar


Hon går men fötterna nuddar knappt marken
Hon blåser förbi som en vind
gör små nedslag som en liten tromb,
men fastnar aldrig.
Hon låter sig varken fångas eller nedslås
och behöver inte en plats,
inte ett land.
Är fri i själen,
och rastlös.

Kanske också rotlös,
men det är ingenting hon tänker på.
Hon blir så gott som alltid omtyckt,
av såväl kvinnor som män.
Hon kommer dock ingen så nära,
att de får veta något om vem hon är.
Allt blir så enkelt utan band.
Den ultimata världsmedborgaren!
Jag tror att det kan funka ett tag
Jag tror att man kan slingra sig förbi en tid.
Men till sist inser man,
att allt som egentligen betydde något,
var just de nära banden.
De vi delade och som ringlade sig genom vår historia.
Och någon måste sakna oss, längta efter oss,
även om det bara är en liten katt.

Miljöer

adminLämna en kommentar


Miljöer förändrar människor.
Miljöer kan få människor att kramas.
Kan förändra andetagen,
väcka sinnen till liv.
Dofter som går rakt in.
Vyer som öppnar upp.
Färger som väcker högerhjärnor.
Sand mot fötter.
Salta vindar mot ansiktet.
Snövita vidder och knastrande steg.
Arkitektur som väcker nyfikenhet,
som bjuder in,
som ger skydd och frihet.
Trygghet och värme.
Miljöer för individer,
och inte mångmiljonprogram.