Jag klättrar upp för ett berg.
Jag bad aldrig om att få vara här.
Ett illvilligt öde tvingade mig.
Nu är jag här.
Kämpandes med berget.
Med tårarna som grumlar sikten,
måste jag försöka andas lugnt,
och titta noga vart jag sätter mina fötter,
hur jag placerar mina händer.
Om jag tittar ned…
Fasansfullt perspektiv.
Måste titta framåt, uppåt.
Måste vara här och nu.
Letar efter sprickor.
Något att hålla fast i.
Måste talka fingrarna noga,
när paniken får svetten att bryta fram.
Klättring är svårt nog utan bagage.
Här blir alla ljud till ekon,
stenar kan rasa och krossa mig,
hur lätt som helst.
Foten halkar och jag blir hängandes i en hand,
får åter fäste och kan för ett ögonblick pusta ut.
Sen sträcker jag mig efter nästa mål.
Mina andetag mot klippväggen,
mitt hjärtas dunk.
Du är alldeles nedanför mig.
Du följer tacksamt efter,
på min valda väg.
Min krigare.
Vi är för unga för att dö.