Nu vandrar vi i parkens lunga
Silver, mossgrönt och umbra
Det är vår egen park,
i en säregen värld.

Våra röster och kroppar förvrängda,
annorlunda eller kanske sannare än någonsin.
Parken bjuder oss ständigt på nya vyer.

Just som förtvivlan sätter in,
då visar den upp något alldeles nytt,
som får oss att stanna upp och förundras.

När paniken och ångesten,
drar ihop sig och får oss att kippa efter andan,
så erbjuder parken oss sina alveoler.

Vi stannar upp.
Landar i ett famntag,
och så sipprar syret in.

Vi kan gå lite till,
och snart kommer skymningen,
och bäddar in.

Mörkret döljer tårar och förtvivlan,
och träden erbjuder sin tröst, sitt lugn, sin visdom.
Månen slickar deras stammar med glänsande tunga.