Himlen föll ned över mig,
ännu en gång.
men den här gången rämnade också marken.
Jag har gråtit, skrikit och förbannat gudarna.
Jag har vrålat varför.
Varför jag?
Varför vi?
En sak vet jag dock säkert:
jag har inget att lära om sorg.
Har vandrat de där fördömda stigarna förr.
Den där jävla döden.
Den här gången ska jag skicka tillbaka brevet.
Jag ska märka det med adressaten okänd.
Stämpla posten som obeställbar.
Vi dör allihop.
Vi är alla döende.
Det är det enda vi verkligen vet.
Min älskling du kommer aldrig vara ensam.
Jag viker aldrig ifrån din sida.
Men hur blir det med mig?
Ensam kvar i ett öde land?
Nej, nu tar vi det där jävla brevet,
och skickar det all världens väg,
så passar vi på att leva utav helvete,
medan vi är döende.
Lever på av bara fan,
innan vi dör.
Ett känsligt hjärta Hem 