Du föddes och jag var ung
Du var full av liv,
vilja och känslor.
Jag var överväldigad.
Dina stora vackra blå ögon,
förlorade jag mig i.
Ditt leende kunde värma upp städer.
Jag kände mig ovärdig.
Hur kunde jag få en sån gåva?
Sen förstod jag.
När vi pratade med läkaren.
När han sa att du skulle dö.
Och du hade inte ens fyllt tre.
Jag var alltså inte värd gåvan.
Försök att leva som vanligt, sa läkaren.
Hur skulle vi någonsin kunna leva som vanligt igen?
Ingenting blev aldrig någonsin vanligt igen.
Men du var full av liv.
Dagarna gick,
och du lever än,
och mer än någonsin.
Och frågan står kvar.