Du ler varmt emot mig och säger:
– Du borde bli en gås.
– Du borde smörja fjädrarna och bara låta allt rinna av dig.
– Och blir det riktigt otrevligt kan du ju bara flyga därifrån.
Ja en gås borde jag bli och stadigt knata fram,
bland den saliga blandningen av högdjur, psykopater,
främlingar, släktingar och vänner.
Jag tittar alltid så fascinerat på människorna.
De som vet hur man gör.
Hur man navigerar sig igenom skär och grynnor,
utan att lämna det allra minsta spår,
som kan förarga någon.
Hur de i ett leende pretend mode ger komplimanger,
smickrar och smyger in något lagom privat,
för att man ska få en känsla av förtrolighet.
För att man ska tänka: Det här är en genuin person.
Medan vi i själva verket sitter där och är en samling barnungar,
med frustrerade behov sedan barndomen,
där matbordet är en ankdamm.
Där jag borde vara en gås.
Ett känsligt hjärta Hem 