Jag tänker inte längre förminska mig,
och krympa mina drömmar.
För att människor inte ska känna sig hotade.
För det värsta har redan hänt.
Jag tänker måla läpparna ilsket korallröda,
svepa min kropp i vilka kläder jag vill.
Och jag kommer att säga min mening.
Åskådare och kritiker.
Yttre som inre.
Vem ska kunna straffa mig?
För det värsta har redan hänt.
Det går inte längre att kväva elden
Den segrade över mörkret,
och brinner som facklor över hela staden.
För det värsta har redan hänt.
Månad: januari 2018
Jag och min kropp
Tack min kropp för att du ställde upp så fint
Tack för att du alltid fanns där för mig.
Jag är så tacksam för att jag fick bo just i dig.
en sån ynnest att ha fått en hittills fungerande kropp.
Min fina kropp hjälpte mig på varje hästrygg,
formade sig till fitnessprofilen,
anpassade sig till att bli triathleten,
spinninginstruktören, och muay thaien.
Ställde upp på universiteten.
Gav ett hem till ett embryo
och gav mig en son.
Gav mig en kropp att älska med
gav mig en kropp att sörja med,
men gav den mig verkligen en kropp att vara ensam med?
Fångad konst
Konsten borde vara fri men är fångad,
i kotterier och tyckarelit,
omgärdad av murar.
De finns där under ytan,
som armerat stål,
omöjliga att tränga igenom.
Jag tänker inte betala pengar,
för att läsa om människor,
som sparkar in öppna dörrar.
När konsten borde slå upp hål i väggar
och få taken att lyfta!
Det äcklar mig,
hur man vill visa att man tillhör de goda,
och de andra är fula och onda.
Hur man tar monopol på tyckandet,
och gör avvikande åsikter till krigsförklaringar,
hur man tillåter sig att hata, kränka förnedra, kväsa och skrämma,
under förespeglingen att det är för ett gott syfte.
Hur kan man sova med såna vidriga brott på sitt samvete?
Det tröstar mig,
att veta att de stora stjärnorna,
de riktiga konstnärerna,
aldrig kommer fram,
genom redan insparkade dörrar.
Det ligger nämligen i konstens natur.
Konsten kräver mod och integritet,
och vem behöver minnas en nullitet,
frammanad genom ryggdunk,
skapad genom trygg lunk?
Och du ska leva livet
Och du ska leva livet
Och mitt i det outhärdliga,
kommer du vårt hjärta,
meningen med vår existens,
och hedrar oss så innerligt.
Du lyser till med upp,
när stormen rasar och knäcker,
träd och människor.
Hur du vände.
Hur du nu lever.
Vi vågade aldrig drömma,
men nu glänser du,
och vi tackar gudarna.
Och nu mitt i stormens öga,
ska du leva livet,
för livet är ditt,
och så hedrar du vårt.
Tillsammans är vi starka,
och vi ska orka.
Vi ska våga hoppas,
och ta dagen som den är.
Som att bli galen
Det som händer är galenskap.
Det som händer gör mig galen.
Är jag redan galen?
Det som händer inuti mig,
det otäcka som växer inuti dig,
är ingenting annat än galenskap.
Söndersmulat liv.
Vidriga ord som palliativ.
Din varma kropp alldeles intill,
ögonblick jag vill göra till evighet.
Jag befinner mig i öde ensamhet,
som om jag redan lämnat jorden,
och tittar ned.
Perspektiv jag inte vill ha.
Väskorna packade och vet inte vart vi ska.
Resan vi aldrig beställde.
Lång väntan i avgående hallen,
ohyggligast med alla tankar i skallen.
Bostadsbubblan
Bostadsbubblan
Det byggs och det bankas
i varje bostadsrätt.
Framgångssagor i bostadskarriären,
ska hamras fram på detta sätt.
Ministern tror inte på bostadsbubblan
”Den ska vi förhindra genom att se till,
att det alltid finns bostadsbrist”.
För att priserna ska öka och aldrig stå still.
Vilket hån! Högt ovanifrån!
hon som besökte hemlösa i nollgradigt väder,
iklädd kort kjol och strumpor av nylon,
ovan vid att frysa och därmed i tunna kläder.
Allmännyttan har de gjort till något fult
Aldrig att de tänker bygga upp den igen.
Så obeskrivligt grymt och ohemult!
Hyresrätter – snart lika ovanliga som leoparder.
och trots att syftet inte ens var vinst,
har de ändå dragit in så många miljarder,
En bostad som är grunden för trygghet, ja för allt.
Den självklara basen,
är inte att räkna med i Sverige som har blivit kallt.
Det är numera ganska ensamt på barrikaderna,
för de forna kämparna släppte kollektivet,
och vandrar nu på de fina köpta esplanaderna.
De oroar sig nu själva för bubblor och priser som faller,
väljer att inte se vad hemlösheten gör,
glömmer idealen, och gömmer sig bakom hemlarm och galler
Illusionisterna fortsätter att ropa varg,
pekar dit där folket borde titta minst,
förvillar, skymmer sikten och gör en arg,
medan de girigt länsar det allra sista.
Går sen i tidig pension och skriver böcker,
som vi kan ha men ännu hellre mista.
En klättring
Jag klättrar upp för ett berg.
Jag bad aldrig om att få vara här.
Ett illvilligt öde tvingade mig.
Nu är jag här.
Kämpandes med berget.
Med tårarna som grumlar sikten,
måste jag försöka andas lugnt,
och titta noga vart jag sätter mina fötter,
hur jag placerar mina händer.
Om jag tittar ned…
Fasansfullt perspektiv.
Måste titta framåt, uppåt.
Måste vara här och nu.
Letar efter sprickor.
Något att hålla fast i.
Måste talka fingrarna noga,
när paniken får svetten att bryta fram.
Klättring är svårt nog utan bagage.
Här blir alla ljud till ekon,
stenar kan rasa och krossa mig,
hur lätt som helst.
Foten halkar och jag blir hängandes i en hand,
får åter fäste och kan för ett ögonblick pusta ut.
Sen sträcker jag mig efter nästa mål.
Mina andetag mot klippväggen,
mitt hjärtas dunk.
Du är alldeles nedanför mig.
Du följer tacksamt efter,
på min valda väg.
Min krigare.
Vi är för unga för att dö.
Parkens lunga
Nu vandrar vi i parkens lunga
Silver, mossgrönt och umbra
Det är vår egen park,
i en säregen värld.
Våra röster och kroppar förvrängda,
annorlunda eller kanske sannare än någonsin.
Parken bjuder oss ständigt på nya vyer.
Just som förtvivlan sätter in,
då visar den upp något alldeles nytt,
som får oss att stanna upp och förundras.
När paniken och ångesten,
drar ihop sig och får oss att kippa efter andan,
så erbjuder parken oss sina alveoler.
Vi stannar upp.
Landar i ett famntag,
och så sipprar syret in.
Vi kan gå lite till,
och snart kommer skymningen,
och bäddar in.
Mörkret döljer tårar och förtvivlan,
och träden erbjuder sin tröst, sitt lugn, sin visdom.
Månen slickar deras stammar med glänsande tunga.
Expediter
Jag går fram till kassan.
Jag ler vänligt och tänker säga hej.
Expediten har svullna spända läppar.
Hon tar min flaska utan att möta min blick.
Hejet fastnar i halsen.
Hon slår in min vara i kassan och frågar sin kollega när hon slutar.
”Medlem?” frågar hon och tittar snabbt på mig med en uttråkad min, och flyttar sedan blicken lika snabbt.
”Ja”, säger jag och känner mig helt osynlig och betydelselös medan jag räcker fram mitt medlemskort.
”Tjugonio och nittio” säger hon med blicken på påsen som hon stoppar ned flaskan i.
Hon räcker fram den utan ett ord.
Jag vet att det finns människor vars enda möten med människor är dem de får när de handlar.
Jag vet att jag kan bli en av dem.
Och när jag tänker det vill jag inte leva.
Det är då jag vill flytta och leva i en liten,
liten stad där alla känner alla,
där någon märker att jag finns.
Sen går jag till apoteket och hämtar ut mina Atarax,
som doktorn sa att jag kunde ta om ångesten blev för stark.
Receptarien säger hej så vänligt att jag blir häpen.
Hon säger också välkommen och frågar vad hon kan hjälpa mig med.
Jag lämnar fram mitt recept.
Hon försvinner snabbt iväg och är lika snabbt tillbaka.
Hon frågar om jag har tagit de här tabletterna förut.
Jag svarar nej.
Hon förklarar noga hur jag ska ta dem, hur man kan känna, att man kan bli lite torr i munnen.
Hon tar betalt och säger tack och sedan varsågod.
Sen ger hon mig kassen och tittar mig i ögonen och säger:
”Ha en fin kväll.”
Svanar
Vi har alltid vetat det.
Vi är det där paret.
Paret som håller sig mest för sig själva.
Som tycker att det vi har är tillräckligt.
Rollerna växlar som i tiodans.
Blir aldrig monotont.
Det går inte att ändra på.
Vi är vi,
och sällan bara du och jag.
Vi är svanar.
Ett känsligt hjärta Hem 