Månad: december 2017

Bli rotad

adminLämna en kommentar

Nu har livet passerat gryningen.
Tidig eftermiddag eller sen kväll kan det vara.
Jag är glad över att inte veta.
Livet blev mycket mindre här och nu.
Mycket mer av ekon och återblickar.
Mer av insikter hur det måste ha varit.
Varje ålder så fylld av sitt.
Livet är kort, så fasansfullt kort.
Och alla möten som inte är i fas.
En massa möjligheter och svåra val,
som aldrig kommer igen.
Jag kan inte göra annat än att välja.
Jag kan inte välja rätt eller fel,
bara välja om.
Lyssna på ljudet av tiden som flyr.
Jubla högt över varje morgon som reser sig.

Det är här och nu det sker,
så nyp mig hårt i armen, så att jag förstår.
Få mig att känna hur det känns,
att vara trygg och rotad i jorden.
Hur det känns att vara förlikad med hur det blev.
Att inte behöva tänka på alternativa liv.
Inte behöva drömma mig bort.
När jag inte längre tänkte att jag kunde börja om,
det var då jag förstod att jag hade vuxit upp.
Herregud, vilken tid det tog!
Så naiv, så vilsen, så tveksam till nästa steg!
Så många stickspår,
fast kanske var de dem som gav mig livet.
Gör mig nu till ett stadigt träd med enorma rötter,
och en stam som står pall för allt.
Jag tror att jag kan stanna.
Kvar.
Här.
Kanske…
Med lite mer.
Rötter…

Snön virvlar

adminLämna en kommentar


Snön virvlar i luften
mörkret blev inte längre lika mörkt
Plattformen blev hal
Blåsten blev snål
Tågen blev genast sena
och mycket fullare.
Jag klarar inte trängseln.
Jag vill bara armbåga mig ut,
och aldrig komma tillbaka.
Äckligt fången i ekorrhjulet.
En fri slav. En förslavad fri.
Jag vet att jag är otacksam,
att jag vill för mycket.
Men jag vill ut ändå.

En känsla är en känsla

adminLämna en kommentar


En känsla är en känsla,
och kan aldrig vara falsk.
Du kan kämpa och försöka
att forma den till något annat,
men en känsla är alltid sann.
Du kan tolka den på miljoner olika sätt,
men den kan aldrig vara annat än rätt.

En känsla är den viktigaste ledtråden,
sen kan huvudet snacka hur mycket det vill.
Den säger gasa, bromsa, sväng undan eller fly!
Den pockar tills den blir sedd och förstådd.
Känslan av att vara värdelös,
kan få mig att prata i evigheter,
men för mig inte fram en millimeter.

Känslan får oss att minnas och agera
och kan ju göra så ont.
Men mötet med någon som kan dela min känsla,
tänk hur enkelt det blir!
Tänk hur jag blir mindre ensam!
Ett inre barn blev äntligen mött.
Behov blev sedda, nu sover hon sött.

Stråkars tröst

adminLämna en kommentar


Åh stråkars tröst,
åt ett sjunket bröst.
Åh stilla pianoackord,
fyll min ödegård!
Sänk mina andetag,
vid ett vattendrag.
En barndom behöver levas om.
Sörj inte mer, kom bara kom.
Vänta inte mer!
Ingen annan ser!
Ingen annan ger.
Ingen annan ler,
som du själv kan.
Ja minsann!

Åh vackra stråkar,
lugnar inre vråkar.
Pianots magiska klang.
Barnet som sprang.
Toner bäddar mjukt,
åt barnet som blev sjukt.
Hon som snabbt blev stor.
och bästa vän till mor.
Åh stråkars virvlande tromber.
Letar sig förbi minor och bomber.
Torkar tår på kind och släpper känslan fri.
Fyller barnet med värme och ny energi.

Alternativa liv

adminLämna en kommentar


Alternativa liv,
de finns om man vågar,
men det gör inte jag.
Rädslan fjättrar mig,
som gravitationen.
Fjättrar mig som alla regler som ska följas.
Har det inte blivit väl komplicerat?
Ska bara förmögna ha råd att reflektera,
och tid att älska?
Uppleva livet…
Åtta timmars arbetsdag.
Pendling.
Lämning och hämtning på dagis.
Slukar all energi.
Tröttar ut drömmar och förhoppningar.
Plattar till.
Åtta timmars arbetsdag,
med stress och otrygghet.
Åtta timmars arbetsdag,
fortfarande efter ett sekel,
fast att jobben inte kommer att räcka till.
Fast att många bara kommer att titta på.
Åtta timmars arbetsdag…

 

Ett människoöde

adminLämna en kommentar

hostsolettmanniskoode.jpg

Efter 25 år på arbetsplatsen,
kände arbetsgivaren inte längre något förtroende för henne.
Hon hade brutit mot en regel.
En regel som man alltid hade brutit emot som en praxis.
Nu var regeln mycket viktig.
Så viktig att hon måste sluta.
Facket kunde inte göra någonting.
Till sist blev det en uppgörelse.
Hon sade upp sig och fick sex månaders lön.
Femtiofem år gammal och arbetslös.
Hon kunde inte söka arbete inom samma kommun,
för arbetsgivaren var kommunal.
Nu är hon död.
Men inte för mig.
Hon har levat och lever som ett minne.
En fantastisk unik människa.
Ett människoöde,
som betyder något.
I en tid när människor har blivit slit och släng.
Betinget har blivit norm.
Kvalitet har blivit obsolet.
Kvantitet har blivit den enda måttstock som räknas.
De som inte mäktar med sorteras bort.
De ökade produktionskraven skördade ännu ett människoliv.
Ett människoliv som gav så oerhört mycket mer än det tog.

All my horses

adminLämna en kommentar

All my horses how I miss them!
Dashing Sarah,
Amorina Flanaghan,
Yestreen Zandra,
and all the others.
Beautiful and magnificent,
Great personalities and a mind of their own.
Great galops over the fields with the wind in my face.
Trotting in the forests.
Being a part of the nature,
natural and immediately.
The smell of rain,
the smell of spring,
The feeling of autumn.
Everything back in its tracks,
and trees in burning colors.
Happy, happy horses in their first sight of snow.
Oh how I miss it.
My world, my other world,
in another time.
In another life.

Svagheten

adminLämna en kommentar


Det som skrämmer mig mest är den kroppsliga svagheten.
Mitt psykes svaghet har jag för länge sedan förlikat mig med,
accepterat och till och med lärt mig att tycka om.

Den kroppsliga svagheten, kraftlösheten,
den bristande orken som saktar ned alla processer,
den är vedervärdig.

Det är min allra värsta farhåga om vad det innebär att åldras.
Inte bara att inte orka lika mycket,
utan att inte ens orka bry sig.

En krämpa här och en krämpa där.
Så länge de byts ut av nya,
kan jag stå ut.

Det är när de dröjer sig kvar det blir otäckt.
En krämpa är alltid en förlust av något.
Ett bättre mående, fungerande, rörlighet, balans, ork eller styrka.

Jag kan stå ut med tillfälliga förluster.
Det är de permanenta som är outhärdliga.
En förlorare blir än mer förlorad.
En fattig blir ännu fattigare.
En utsatt blir ännu mera utsatt.

På ålderns höst, tänker jag,
att ensamheten ofta blir så tydlig.
Även om jag kan prestera och skapa,
så har jag kanske ingen att visa mina snäckor och pärlor för.

Hemtjänst— Blotta tanken på att ta emot en ständig ström,
av främlingar i mitt eget hem.
Bli hänvisad åt deras godtycke!
Det skrämmer mig ända in i märgen.

Invänta att de ska kunna hjälpa mig att duscha.
Hoppas att solen skiner dagen,
när det är dags för promenad.

Men det värsta är väl ändå att bli fråntagen sin identitet.
Sitt förflutna. Den man var.
De som kommer att möta mig,
vet inte vem jag är och hur jag har levat.

Jag ser hur äldre förminskas,
görs till harmlösa barn.
Jag ser hur det ytliga får mer plats.
Lev hårt-dö ung- tider.

Andra ser bara ett skröpligt skal,
och det är det, de kommer att adressera.
Kanske blir jag en dag gaggig och tappar skärpan.

Men kanske innebär det också att man blir rikare,
rikare för att man vet,
att det värsta som kan hända,
är att man dör.

Rikare för att man vet att om det är något människan är,
så är det anpassningsbar.
Rikare för att man vet att det alltid har handlat om det inre.
Den inre dialogen mellan mig själv och jag.
Min inre värld som jag bygger själv,
och ingen annan…

Ljusbärare

adminLämna en kommentar


Ljusbärare.
En sakral klenod?
En människa?
Eller en varelse?
En gudomlighet eller vad?
Mina ljusbärare,
de är alla olika.
Fyller mig med kraft.
Men jag bär också de andra.
De som jag mötte.
Där dissonansens gnissel skar upp diken.
Av tvivel.
Gjorde mig så ful.

Piano sonata No 14

adminLämna en kommentar

Vandrar, stretar
Dansar, letar
Pärlande och lockande
Strålande och pockande
Livets glans
Framtidens svans
Piano sonata No 14
Odödlighet
Förgänglighet
Evighet
Ekon i mitt hjärta
Piano Sonata
Det vore lätt att hata