Att födas in i livet med rädslan,
som sin trognaste vän.
Det är svårt att ta sig ur.
Den lilla flickan som var så rädd.
Hon var så ohyggligt modig,
när hon tog sina första stapplande steg.
När hon cyklade på sin cykel.
Första dagen på lekis.
I skolan.
Fan så mycket hon tog sig igenom,
fast hon alltid var så jävla rädd.
Ett liv så fyllt med skrämda hjärtslag,
och fjärilar i magen.
En mamma som aldrig gav upp.
Som alltid stöttade,
uppmuntrade
som aldrig tappade tron,
fast hon svikits så hårt.
Fast att hon borde varit räddast av dem alla,
den mest uppgivna,
så var det aldrig den hon var.
Hon sydde fast små osynliga vingar på flickans kropp,
och kämpade outtröttligt med att lära henne att flyga,
trots att hon själv så tidigt blev vingklippt.
Det tog mycket längre tid än de trodde.
Flickan flög bara lite grann.
Men hon ställde sig ofta vid en avsats
och blickade ut.
Och ibland kunde hon se hur hon lättade,
hur hon tog sats och kastade sig fram och svävade.
Svävade på möjligheter,
och sikten var klar.
Kunde känna vingarnas bärkraft.
Sen skymdes sikten och hon backade lättad tillbaka.
Ett känsligt hjärta Hem 